En huvudperson i en tidigare bok kan bli en bifigur i nästa och vice versa. Människor vandrar ut och in i berättelserna, motiv återkommer, och allt hålls ihop av författarens personliga stil och språk.
Håkan Andersson skriver sådana böcker. Han ger nu ut sin femte roman, ”Det fanns en pojke”, där huvudpersonen och berättaren Jan Eklöf funnits med i periferin i författarens tidigare verk. Boktiteln anknyter till en Wordsworth-dikt men också till Jan själv och till hans bästa kamrat Mats. Mats drunknar och Jan känner sig skyldig till hans död.
Jan Eklöf är född 1945, samma år som Andersson. Enstöringen Jan kallar sig själv för nomad. Berättelsen utgörs av hans ”loggböcker”, och den startar i Lanzarotes hamn, där han bor i sin fantastiska segelbåt ”Sjöhäxan”. Han är en passionerad seglare som gjort långa och spännande färder till havs. Numera trivs Jan bäst med att ligga stilla i hamn och skriva.
”Orden tydliggör världen för mig”, skriver Eklöf, och kanske anknyter han till vad redan Horatius upptäckt, nämligen att ”källan till att skriva väl är att veta”.
Loggboken blir en summering av Eklöfs långa och märkliga liv: barn- och ungdomsåren i Västergötland, gymnasietiden i Skara, kamrater, förälskelser, ett äktenskap som slutar med en katastrof. Samtidigt skildras upptäcktsfärderna i litteraturen, konstens och musikens värld.
Eklöf, som ter sig som en hämmad och skuldtyngd person, blir som mest levande när han umgås med litterära gestalter eller lever sig in i konstnärers liv och verk. Håkan Andersson är en mästare på att skriva om litteratur, så att läsaren får stark lust att bekanta sig med de verk och författare som Eklöf älskar.
Eklöfs favoritlista är lång. Några exempel: Walter Ljungquists (nu bortglömda?) romansvit om författaren Jerk Dandelin, Harry Martinsons diktsamling ”Passad”, Evelyn Waughs ”Mannen som älskade Dickens”, Max Bruchs ”Vergilii död” och förstås Marcel Proust, en trolig läromästare för Andersson. Madeleinekakan utbytt mot stekt makrill, stekoset leder in i Jans barndomsvärld.
Den unge Jan har en rad manliga förebilder, fadern, morfadern och andra filosoferande gubbar. Modern skildras som en tråkig och gränssättande person, som Jan inte kommer överens med och som han efter studentexamen helt bryter med.
Jan är blyg för flickor och han har otur med sina kärlekar. Den flicka som han blir förälskad i under första gymnasieåret försvinner spårlöst, och den kvinna han gifter sig med omkommer tillsammans med deras son. Men kvinnor och hans föreställningar och förhoppningar om kvinnor betyder mycket för honom, och starka kvinnor ger honom kraft och mod att ändra sitt liv. Det var en flicka som fick honom att sluta med den traditionsbundna mobbning av yngre elever, som de äldre gymnasisterna ägnade sig åt.
Men han har svårt att vara närvarande i sina relationer. Hans tankar finns någon annanstans. Litterära gestalter tycks spela större roll än verklighetens människor. Ibland ser han sina bekanta som romanfigurer, som han kan fantisera om och placera i olika scenarier. Andersson leker med begreppen fiktion och verklighet. Vad är ”sanning”, vad är ”dikt”?
Boken rekommenderas, både för skildringen av Jan som en komplex natur, och för sitt vackra och omsorgsfullt avlyssnade språk. Det är en ren njutning att läsa Anderssons prosa. Jag tror att ”Det fanns en pojke” passar speciellt bra för kulturintresserade herrar i Jans ålder. Och de kommer att minnas hur det kändes att vara ung på 50- och 60-talen.
Mest läst just nu:
Stjärnan lämnar efter Luleås sena bud: "Fick inte mitt lilla krav"
Överraskande besked gällande anrikningsverket
TV: Redan då får du skatteåterbäringen
10 saker du ALDRIG ska förvara i kylskåpet