Året är 1918. En kylslagen oktoberkväll står en ung pojke på knä framför en man, som stönande tar stöd mot en klippa i centrala Reykjavik. Himlen är eldfärgad av vulkanen Katlas utbrott, en motorcykel knarrar i fjärran. I hamnen har passagerarfartyget Botnia från Köpenhamn nyss lagt till, medförande en ohejdbar kraft: spanska sjukan. Om en dryg månad ska Islands självständiga flagga hissas på regeringskansliets höga flaggstång.
Trots att Sigurjón Birgir Sigurdsson, känd som Sjón, inte bara känner sig ”främmande” och ”obekväm” utan till och med ”fånig” när han skriver om sex inleder han sin senaste roman med en mycket uttrycksfull erotisk scen.
– Den här gången var det nödvändigt eftersom jag ville göra livet för en prostituerad pojke levande. Men också för att vi har så många fördomar kring just homosexuell sex. För mig var det en överraskning att boken har tagits så väl emot här på Island, säger Sjón, som vunnit flera litterära priser för Máni Steinn i hemlandet och redan sålt översättningar till åtta länder.
Själv hade han tänkt sig att berättelsen om den föräldralösa pojken Máni Steinn, Månsten på svenska, skulle bli en kultbok för de största Sjón-fansen. Men han bedrog sig. Precis som han gjorde 2003 när han skrev Skugga-Baldur som kom att bli hans litterära genombrott och som bland annat berättade om en gåtfull flicka med Downs syndrom i 1800-talets Island.
– Jag lärde mig mycket av det. När jag skrev Skugga-Baldur tänkte jag att jag skrev en liten roman om något mycket inhemskt och lokalt som vi skulle kunna publicera här på Island, nästan som en privat angelägenhet mellan mig och mina isländska läsare. Men på lustiga vägar tog sig den där lilla berättelsen ut i världen, jag vann Nordiska rådets litteraturpris och romanen är översatt till 30 språk. Men det är vad som kan hända med litteraturen och det är det som gör det hoppfullt. Läsarna är oberäkneliga. Därför är det bäst att författarna också är det, säger Sjón.
Máni Steinn utspelar sig under några mycket dramatiska månader i Islands historia. I centrum står den 16-årige pojken Máni Steinn, som lever för att se film och prostituerar sig för att finansiera biljettköpen.
Den 12 oktober får vulkanen Katla ett stort utbrott som täcker hela Reykjavik med ett tjockt lager aska som färgar allt grått. I slutet av månaden bryter spanska sjukan ut. Av stadens 15.000 invånare insjuknar 10.000. Sammanlagt finns det tio arbetande läkare i staden. Det enda apoteket tvingas stänga på grund av sjukdom. 1.000 reykjaviksbor dör. Den 1 december blir Island ett självständigt land.
– Man ska också komma ihåg att 1918 led vi fortfarande av varubrist på grund av Första världskriget och här på Island var det väldigt fattigt. Ändå importerades 90 nya filmer till Island samma år, vilket innebär att det var tredje dag var filmpremiär på någon isländsk biograf. Frånsett det gamla biblioteket var de två största kulturella byggnaderna här i Reykjavik biografer. Stora fina byggnader som finansierades av biljettpengar, betalda av publiken. Film var utan tvekan länge en mycket viktig del av folks vardag, berättar Sjón.
Att isländska författare trots det aldrig berättat om det stora intresset för film i landet tror Sjón hänger ihop med synen på film. Film ansågs som en lägre konstform och de som gick på bio var inte de som skrev biografier. Kanske är det likadant överallt?
– Det är dialogen mellan det absolut lokala och väldigt globala som gör mina böcker möjliga. En av de saker jag lärt mig genom åren är att lita på att min längtan efter att få jobba med gamla texter, gamla folkhistorier och arkivmaterial leder mig rätt. Men det krävs mod för att gå den vägen, att inte följa litterära trender. Här på Island har vi visserligen en tradition att skriva historiska romaner. Laxness gjorde det, liksom generationerna både före och efter honom. Men jag går ofta efter det förkastade, det som inte andra författare bryr sig om.