Det är en egendomlig känsla, detta att recensera en just död diktares sista alster. Utan att låta sina omdömen överpröva allt för mycket av den underliggande vetskapen. Men med Lars Gustafsson kan frågan stå på glänt, precis som hans egen poetiska metod oftast lät de verkligt svåra frågorna stå. Inte med sina ståtliga slutsvar, inte ens med slutfrågor, utan bara lätt skruvade, som ur en medelsvår tennisserve.
Vi är trots allt, som han nu påpekar i denna sista samling, ”Etyder för en gammal skrivmaskin”, den sorts fenomen som är avsedda att förstås av andra människor. Av dikter och mänskliga utsagor, vi ska inte förstås av främmande galaxer. Vi kommer aldrig någonsin att stå på en smaragdblå yta av diamant därborta i en annan rumstid och slås av tanken, ”Det känns verkligen på ett helt annat sätt, här i denna galaxen”.
Förresten bär han själv insikten om att detta är avskedet, de sista replikerna. Och befriar därmed oss läsare från ansträngande läsningar efter dödens närhet. Hans allra sista replik är ett lacrimosa av mild skönhet, en epilog för de rådlösa: ”Kom trötta gamla kropp/ kom trötta själ!/ Oss leder lyktans svaga sken/från rum till rum./ Men av den verklighet vi fann/ är denna trappan som vi ser/ dock en helt försumbar del.”
En del Geijer, en del Wittgenstein, kanske något av Borges också men merparten herr Gustafsson själv. Insikten om vår oändlighets del i en större oändlighet. Och denna oändlighet, i just detta fall, rinner glatt upp i staden Västerås, till del i det skolväsen som där plågade yngre förmågor med sin parodi på kunskap men med sina verkliga straff: ”Det var inte lätt./ Vem har påstått att det skulle vara lätt?/ Magister Eskilssons kristendomsskrivningar;/ Orsakerna till kejsar Karls utträde/ ur Schmalkaldiska förbundet?/ Ja, han hade väl sina skäl.”
Några knapptryck bort kan vi läsa att detta märkliga förbund var ett protestantiskt krigslag där även Johan den ståndaktige och Filip den ädelmodige spelade roller. De hade väl också sina skäl, precis som realskolan har det, eller som de avbrunna skogarna mot Hörendesjön har sina. Dessa senare får visa tidens flyktighet i dikten om saknaden efter Väster Våla kyrkoskog, den som inte längre tillåter någon vandring över de brunna åsarna, ”men kanske i någon annans livstid,/ som skall erinra sig då,/ att något eller några skall ha sagt/ att här fanns en gång/ en gammal skog/ med helt andra träd./ Men det var länge sedan. / Redan.”
En diktare är död, han skrev om vår tid, om sprickorna i murarna, om gåtan i människan och världens tystnad före Bach. Ganska sorgligt, det kan inte förringas, är det faktum att han inte alls skriver mer.