Hans lärodikter är rent av omistliga. Deras otroligt viga förmåga att ta språnget från Åmänningens vassruggar rakt ned i kosmologins djup, denna hisnande effekt vill jag aldrig vara utan. Man förlorar fästet och det är en stor frihet.
Men nu är han inte mer och det är dags att sörja, som man sörjer själsfränderna. Hans förmåga lockade fram det förvånade undret, den smått berusade känslan av att finnas till bland frågorna. Stor sf-litteratur kan locka detta, liksom stor dikt och filosofi. Lars Gustafsson har skrivit alla tre sorterna, men störst var han i dikten.
För egen del detta, och de måste sägas rent ur: hans diktböcker vred mig rak efter många år med krökta dogmer och alltmer förlorade illusioner. Sådana författare häftar man i livslång skuld, i vissheten att de ger en gåtorna tillbaka. Artesiska brunnar, Cartesianska drömmar och Världens tystnad före Bach. De leende gåtorna. Där kan man äntligen falla undan pladdret, till de väsentliga nivåerna.
Det är som att vakna, se sig om och tänker: hur var det innan? De nyfödda barnen, vårarnas blida stunder, de tätaste snöfallen. Hur man liksom svävar då, språklöst lycklig. I det tillstånd Lars Gustafsson diktar om i Världens tystnad före Bach, ”där bara gamla vedhuggare hörs med sina yxor, och friska ljudet av starka hundar om vintern”.
Minns hans senaste diktsamling, ”En tid i Xanadu”. Där hans två favoritord återkoma, de storögda uttrycken ”sällsam” och ”egendomlig”. Hans fascination inför mystiken i de kvarvarande frågorna om världen. När så mycket av den rationellare argumentationen prövats om och om igen. Dikter där skymningsljuset samlades.
Innan ordvrängningarna, i urbilderna. Lars G, Herr Gustafsson själv, han visste, där bör vi vistas. Idag, och alla dagar.