De representerar ett myller av livsberättelser. Men de har en sak gemensamt: en molande känsla av att inte naturligt höra till, någonstans.
Flera av de medverkande beskriver att känslan blir särskilt stark varje gång de får frågan ”var kommer du ifrån, egentligen?”.
– Vi ville försöka illustrera det här diffusa som vi blir utsatta för och även utsätter oss själva för, säger Nivin Yosef, som tillsammans med Lejla Hastor är redaktör för antologin.
– Med de här berättelserna vill vi fånga mellanförskapet, fortsätter Nivin Yosef och syftar på den känsla som kan uppstå hos personer som har sitt ursprung i två eller flera kulturer och inte känner sig helt hemma någonstans.
Läsarna får bland annat ta del av texten Vad betyder N-ordet, mamma?. Den är skriven av Maureen Hoppers, historiker och kommunikationschef som är född i Zambia och har bott i Sverige i 22 år. Det är en skildring av hur hon förbereder sin son, och sig själv, inför pojkens förskolestart. ”Jag inser att jag måste hantera att han kommer att råka ut för skällsord som kretsar kring hans utseende mycket mer än andra barn”, skriver Maureen Hoppers.
Boken rymmer vittnesmål om rasism och kränkningar. Men den helhetsbild som framträder är inte enbart negativ. Bokens stora behållning är att den pekar på komplexiteten i integrationsfrågan. Lejla Hastor förklarar att parentesen kring o:et i bokens titel fyller en viktig funktion.
– Vi känner en stark kärlek till Sverige. Det är ju vårt hem. Vi känner också att Sverige älskar oss. Det här handlar alltså om en kärlek som är besvarad på så många sätt, men inte på alla. Det är just det vi vill problematisera.
Samtidigt har Sverige förändrats radikalt under de två år som boken har vuxit fram, inte minst på grund av höstens flyktingsituation. Klimatet har hårdnat. Det har i sin tur medfört att några av de medverkande har valt att vara anonyma.
– Vi har all respekt för deras beslut, men det är oerhört sorgligt att folk är rädda. Olyckligt nog så ligger boken väldigt rätt i tiden, säger Nivin Yosef.
Kvinnorna som skriver i boken är alla välintegrerade. Deras titlar och akademiska meriter betonas också. Tanken bakom detta är att lyfta fram kompetens. Allt för att nyansera bilden av vad det innebär att vara kvinna med invandrarbakgrund, men också av att vara flykting. Flera av skribenterna flydde till Sverige som barn.
På frågan om varför de valt att inte inkludera kvinnor som saknar fina jobb och universitetspoäng svarar Lejla Hastor och Nivin Yosef, båda statsvetare, att det handlar om identifikation.
– Vi har valt att börja med det som vi kan identifiera oss med. Sedan kan jag nog tycka att berättelserna om dem som saknar tillgång till makten och språket faktiskt har hörts mer i media än våra, säger Nivin Yosef.
Lejla Hastor nickar. Hon säger att bilden av kvinnor med invandrarbakgrund är endimensionell.
– Om du googlar kvinna med invandrarbakgrund så får du fram en form av offerberättelser. De är också ofta berättade av någon annan än den drabbade. Alla är inte offer. Men alla är inte heller superkvinnor. Vi är inte en grupp. Vi tycker olika saker och vi har alla olika verkligheter, säger Lejla Hastor.
Ett begrepp som återkommer i boken är tacksamhet. Èvin Khaffaf, statsvetare och kommunikationschef född i den kurdiska delen av Irak, resonerar kring det komplexa begreppet i sin text Tacksamhetsamortering. Även Lejla Hastor har ett kluvet förhållande till ordet.
– Många av oss kom till Sverige som utsatta. Vi behövde hjälp. Och det fick vi. Det är klart att man är tacksam. Men frågan är bara: När är tacksamhetsskulden avbetald? (TT)