Det har blivit vintern och stämningen i Knausgårds andra tankebok till sin ofödda dotter har fördjupats. Kanske positivt påverkad av att hon efter bara två kapitel blir den nyfödda dottern. I vilket fall är texterna mer helgjutna och lugna än i den inledande ”Om hösten”. En nyfödd dotter kräver ju allvar och konsekvens mitt i all glädje och ett tilltal, ömsom bekymrat, ömsom djupt ömsint.
Om detta allt som denna världen kommer att möta henne med. Föremål och tankar och märkliga händelser. Ibland blir det små noveller, en dråplig berättelse om att agera jultomte ligger mitt bland de filosofiska utläggningarna om tingen och deras natur.
Det är väl den här ”orena” förmågan hos Knausgård som fascinerar alla hans läsare, den griper åtminstone mig. Kasten mellan det höga och låga, mellan den yttersta komplikationen och idyllens rena linjer. Många av hans förklaringar om världens fenomen börjar just som en fenomenologi, om stolens sanna väsen, om kylans, näsans, gosedjurets. Men strax måste han spränga den där stränga formen och skolläraraktiga attityden. Han blir otrogen sig själv och sina utsagor och kommer därför rätt. Filosof är han ju ändå inte, möjligen en mycket otålig och smått olycklig sådan.
Författare än han dock, och kan lämna det torra kategoriserandet till förmån för det levande livet, kan alltså skriva smått häpnadsväckande om begreppet ”rör”. En text som börjar i avgränsningarnas formella konstaterande att ”genom rör forslas det som flyter” men slutar i en lovsång till alla de förbindande rör som gör världen levande och fantastisk. Och bara det faktum att någon skriver karaktäriserande och djupsinnigt till sitt nyfödda barn om de väldigt många gosedjurens existens är ganska gripande.
Orent encyklopediskt alltså, personporträtt, lite nordisk mytologi, kunskap och saker och tankar. Skarpa iakttagelser av landskap, djur och natur, lukterna, ljusen. Ett litet steg över till vackra illustrationer av Lars Lerin. Kort sagt, en väldigt angenäm läsning av en av våra största nutidsförfattare i Norden.