Hon kallar textsamlingen för en memoar, men påpekar noggrant, i både för- och efterord, att det varken handlar om att ge den sanna skildringen av henne som person eller om hennes privatliv.
Hon håller hela tiden läsaren på armlängds avstånd, ändå känns alla texterna väldigt nära. Nästan minnesanteckningar. Det hon lämnar ut har delvis redan berättats.
Flera av texterna har redan tidigare varit publicerade i kortare eller längre versioner, men mer intressant, många av hennes livs betydelsebärande detaljerna har utgjort viktiga element i tidigare romaner. Hon beskriver kort upploppen i Detroit 1967 och hänvisar till sin roman ”Dom där”. Hon skriver också att tiden i Detroit, mellan 1962 och 1968, omformade hennes litterära landskap. De lantliga barndomsmiljöerna byttes ut mot stad, jordbruksmiljön i nordvästra delen av delstaten New York byttes ut mot Detroit. Hennes erfarenheter från den då myllrande bilstaden ligger som undertext till romanerna ”Dom där”, ”Expensive People”, ”Gör med mig vad ni vill”.
På sätt och vis kan man säga att Oates ger läsaren en nyckel till sin litterära produktion. Hon ger bakgrunden, en vidare blick på omgivningen, en inblick i flickans och senare kvinnans, författarens tankevärld, hon som gick omkring och samlade på alla dessa historier och infallsvinklar till hur man kan betrakta människorna. Och som alla personliga berättelser är det intressant eftersom det går nära huden på den det handlar om. Hur sant det är, vad som utelämnats eller förvanskats spelar då mindre roll eftersom memoaranslaget i vart fall ger läsaren illusionen av att ta del av rätt intima historier.
Oates ger bilden av en fattig arbetar/bondefamilj med invandrarrötter. Morföräldrarna som ägde gården de alla bodde på var inte de ”riktiga” morföräldrarna, Oates mamma hade blivit bortlämnad som liten. De gamla talade alltid med varandra på ungerska. Men barnbarnet lärde sig ingen ungerska. Som barn hölls hon utanför alla svårigheter, de vuxna tystnade när hon kom i närheten. Och just dessa avbrutna meningar och återhållna känslor verkar ha haft stor betydelse.
Joyce Carol Oates blev uppmärksam på vad som inte sades. Inte förrän hon blev vuxen fick hon veta att hennes riktiga morfar blivit mördad, i ett krogslagsmål.
Jag tänker på Ivar-Los berättelser om hans tysta uppväxt, där människorna inte berättade, inte kommenterade, inte satte ord på tillvaron. Han var omgiven av tysta, hårt arbetande människor som varken kunde läsa eller skriva. Det påminner mycket om det Oates berättar om sina ungerska morföräldrar.
Men Joyce Carol Oates hade en farmor. Denna Blanche Morgenstern, med tysk-judiska rötter, fyllde Joyces fantasi med böcker. Det var hon som gav henne ”Alice i Underlandet”, ”Den hemliga trädgården” och de andra klassiska barnböckerna. Tack vare sin farmor fick hon en fantasivärld som sträckte sig långt bortom päronodlingarna och det platta landskapet. Tillfälligheter och slump gjorde att hon efter femte klass hamnade i en skola för mer bemedlade barn, vilket fick till följd att hon småningom tog universitetsexamen. Men, som det verkar, har hon livet igenom känt hur klassmarkörerna skilt ut henne från de andra.