Huvudpersonen är en annan adelsman, Don Fabrizio, genom vars ögon och sinnen den motsträviga ön iakttas under det 1860-tal när det moderna Italien föds. Han är både förskräckt och förtjust, den feodala förfiningen kolliderar med de borgerliga uppkomlingarnas vulgaritet. Men om den nya maktens män må ha svårt att välja rätt snitt till fracken så har de framtidens energi och makt, och viktigast – framtidens pengar.
Och allt detta ska finna sin form i den sicilianska kulturens stora säregenhet, denna stackars ö som genom historien varit plattform för alla sorters härskare, utom möjligtvis de rimliga. Som tjänat som bas för araber, spanjorer, fransmän och alla andra makter som där haft sin befästning och sin mest lysande koloni. Och vars mentalitet – för att trots allt leva vidare under nya härskare - präglats till en osannolik blandning av alla mänskliga egenskaper utom just de moderna, som disciplinerad laglydighet, upplysning och medborgaranda. Nu dras det in i någonting okontrollerbart och Garibaldia invaderar med sina rödskjortor och nya allianser måste smidas om inte allt ska bli en enda apokalyps i detta nationsenande. Allt, från barnens äktenskapspartner till den senatliga representationen.
Don Fabrizio våndas och förstår. Hans inre och yttre monolog är så full av dräpande iakttagelser och humor att man skrattar mer än på länge under en lång läsning. Språkligt vig, överraskande och alldeles tillräckligt grov för att samtidigt behålla sin förfining intakt.
Det unga Italien tvångsgifter sig med det gamla Sicilien. Och den ordslighet som då utvecklas handlar om hur de olika intressena ska få sitt. Adelsmannen ska både avträda sin makt och behålla den, den nye borgaren ska både förakta adelsmannen och gifta in sig i hans släkt, bönderna ska både kunna köpa ny jord och luras från den gamla. Liberalismen måste bli feodal, denen vackre systersonen Tancredi formulerar det bäst ”Om vi vill att allt ska förbli vid det gamla, så måste vi ändra på alltihop.”
Och prinsen Fabrizio tröstar sig med sin astronomi, med stjärnornas förmåga att både ligga avlägset och vara fullständigt beskrivbara. Senator vill han inte bli, han kan allt om lögner och dubbelspel och har briljans nog, men kan bara utöva en befintlig makt, inte en föränderlig.
”Leoparden” är en fantastisk bok om kultur och människa. Om en plats på jorden där hettan är en livsfarlig fiende, historien ett öde, hämnden alltid levande och insikten om den mänskliga karaktären lika tydligt formulerad som oanvändbar. Lampedusa skriver drastiskt humoristiskt som Strindberg, mänskligt djupt som Tolstoy och estetiskt fulländat som Proust. Om ni under detta år endast vill läsa en roman, välj då ”Leoparden”.