Nu finns den på svenska med titeln "Ett litet liv", förnämligt översatt av Niclas Nilsson.
Yanigihara är född 1974 i Los Angeles. "Ett litet liv" är hennes andra roman, nominerad till fina utmärkelser som National Book Award och Man Booker Price.
Den som gillar tjocka romaner med dramatisk intrig kan nu ägna mörka vinterkvällar åt en hjärtknipande berättelse på drygt 700 sidor. En bok med extra allt, en anrättning som innehåller fruktansvärt lidande, djävulska munkar och ondsinta barnhemsföreståndare, avundsvärt begåvade och framgångsrika personer, gränslös både homo- och heterosexuell kärlek, avancerat självskadebeteende, mys och pys och plötslig död. Somliga episoder är så hemska att läsaren har svårt att uthärda.
Boken handlar om fyra män i New York som blev vänner redan som 20-åriga collegestudenter. De håller ihop i vått och torrt och vi får följa deras öden till 50+åldern. JB med haitiskt ursprung blir så småningom en framstående konstnär, Willem med skandinaviska föräldrar gör karriär som skådespelare, Malcolm utbildar sig till arkitekt och den fjärde i gruppen är den rikt begåvade juristen Jude.
Även om den extremt allvetande författaren växlar synvinkel, så är Jude huvudpersonen i större delen av boken. Varifrån han kommer är höljt i dunkel, han vet just ingenting om sina föräldrar, han har växt upp bland sällsynt onda människor på ett barnhem och i ett kloster, han har sexuellt utnyttjats och tvingats att prostituera sig.
Denna nattsvarta barndom har märkt honom för livet. Fastän han är mångsidigt begåvad och framgångsrik i sitt yrke, har han en i grunden skadad självkänsla. Trots all kärlek han möter från sina tre vänner, från sin karismatiske lärare juristprofessorn och från sin tålmodige läkare blir han aldrig en hel och lycklig person.
Händelserna utspelar sig i modern tid, men personerna lever som i en bubbla, som om det samtida samhället inte existerade. Inte ett ljud om Bush eller Obama, ingenting om flyktingkatastrofer, krig och terrorism. Inte en rad om 11 september.
Frågan är vad författaren vill åstadkomma med sin långa roman mer än känslomässiga reaktioner, typ ”usch, så otäckt!”, ”o så förtjusande!”, ”vilken makalös vänskap!”, ”den som vore så rik!”.
En sensmoral kan vara att personer med olika social och etnisk bakgrund ändå kan bli vänner för livet. Men Yanagiharas lovsång till vänskapen och kärleken visar att kärleken trots allt har sin begränsning. Den övervinner inte allt.