Västkust, sommarvilla, tonår och en aura av lätt mystik och märkligt nog också av nostalgi, troligen ur det osynliga författarjaget som relaterar berättelsen om en flicka som en dag finner en dold sommarvilla vid havet. Befolkad av en farmor och hennes tre barnbarn, lite grann av en Muminfamilj, fylld av hemligheter, vackra illusioner, chict förfall och polerade repliker, häpnadsväckande mogna och övervägda för att komma ur tonårsmunnar. Levande sommarliv med bad, båtar och annan händelselöshet.
Ingenting särskilt sker, romanen lever inte till följd av sin intrig utan med hjälp av sin stämning, den oförlösta längtan som driver huvudpersonen Sandra att närma sig sagofamiljen där ute på näset medan hennes egen familj får spela den normerande tristessens roll. Bohuslän med sitt hav och sina klippor står till tjänst med scenografin. Individerna är alla skarpskurna, deras repliker underordnade en typologi, en bohemisk farmor, en huvudperson i gränslandet mellan lögn och sanning, två bröder (varav en med någon form av personlighetsstörning) och en syster, genomskådande och sanningssägande.
Sandra fascineras av denna säregenhet, vill foga sin person till uppsättningen, vill anpassa sig och hitta en högre mening. Långt fram i handlingen kommer en dramatisk brytpunkt, ett slags uppenbarande sönderfall. Oavsiktligt, nästan i förbifarten och kanske utan större betydelse för berättelsens helhet.
Mattsons styrka är psykologins andlösa stämningsbilder, svagheten är replikernas arketypiska, lätt bedagade utformning. Den avsiktlighet som dialogen iscensätter blir teatral gentemot realismen i de berättade detaljerna, som återges mästerligt. Det kusliga i den stämning som blir slutresultatet består av denna verkliga värld befolkad av mänskliga grundtyper, spöklikt igenkännliga och samtidigt totalt främmande.