Minns en föreställning av Jon Fosse, från den tid Riksteatern gjorde landet fullt av pjäser.
”Någon kommer att komma”, en turnépremiär, en måndagskväll i södra Norrland och ett Folkets Hus som fortfarande hette Folkets hus. Ett relationsdrama, de mässande upprepningarna vävde en kokong av förhoppningar kring tvåsamheten, en tillvaro renad från allt utom försjunkenheten i varandra.
En ganska kuslig upplevelse, kärleken som desocialisering, som avskaffandet av alla andra. Och så tvivlet som gnagde, ett vackert hus vid havet, en hotande ödslighet och snart skulle tvåsamheten knäckas av den tredje. Små medel, men effektiva, de ständiga, minimalistiska upprepningarna i replikerna, tvivlet som växte för varje återvändande fras. Den bärande rädslan lämnade aldrig dialogen, inte ens när den försökte vara uppsluppen och kärleksfull. Tvivlet blev till misantropi.
Det är Jon Fosse, i drama och romaner. Den inre monologens eviga surr omsätts i den yttre som blir ett rum av förundran och mystik. Visst är han idealist, men med sån kraft att hans idéburna varelser verkar troliga. Det apterade briserar mer sällan i hans texter, det är ingen strindbergsk eruption, ingen ibsensk frigörelse. Bara tvärsnitt genom pågående mardrömmar, tillstånd som ödesbestämmer oss.
Så också i den stora septologin, romanserien om sju volymer som nu landat i svensk form lagom till priset. En bred berättarström om det konstnärliga ödet, gestaltad i två alternativa huvudpersoner Asle och en kärlekskvinna Ales. Kargt skriven, en kall fjordmiljö där människor framhärdar, med vardag och med skapande, med supande ibland. Döden är mäktigare än kärleken, djupen närmare än stugvärmen och ljuset. Tiden är inte längre irreversibel, allt händer på en gång eller så har det redan hänt. Och våra liv ligger där utanför i tillståndet där ingenting kan förändras, i en spegelkammare utan mittpunkt. Begrepp som frihet eller befrielse får diskutera någon annanstans.
Alltmer katolskt färgad ju längre serien fortskred, tillslut som en omfattande rosenkransbön, en roman som bildar liturgi med sin rytmik, ton och metafysiska färgning. Kan kännas främmande, det erkänner jag oombedd. Fosse skriver på nynorsk, den nationella tonen är omisskännlig, det vore som att skriva på lulemål. Mystiken uppenbar och tätnande, så mycket kvar att försöka förstå, det sägs att han spelas med stor framgång på asiatiska scener. Gud är tydligt odöd, Sigrid Undset tog sig också till det katolska, och nu har de bägge ett Nobelpris.