En poetisk berättelse om en familj i sönderfall. Boken är fiktiv, men kommer ändå ytterst nära hennes eget liv.
Huvudpersonen i "Välkommen till Amerika" är en flicka som sedan länge har slutat prata. Det handlar om fiktion, betonar Linda Boström Knausgård tydligt. Samtidigt delar hon flera smärtpunkter med flickan.
– Jag växte upp i en sexrumslägenhet på Östermalm i Stockholm och min far var ett ständigt hot. Mamma var skådespelare på Dramaten och jag var där nästan jämt. För där var jag trygg. Precis som flickan i boken. Pappa kunde inte kliva upp på stora scenen och ta mamma, säger Linda Boström Knausgård som tidigare har gjort en radiodokumentär om sin pappa och hans psykiska besvär.
I likhet med flickan i "Välkommen till Amerika" så ville hon alltid vara nära sin mamma.
– Jag ville hela tiden känna hennes kropp. Hennes doft.
Hon nickar som svar på frågan om hon tror att all konst i själva verket är självbiografisk på molekylärnivå.
– Marguerite Duras sa att det inte finns några påhittade historier. Och är de påhittade så har de ingen giltighet för någon.
Den sårbarhet som det kan innebära att hämta material från det egna livet är inte något som bekymrar henne.
– Man skyddar sig på andra sätt. Genom språket, rytmen. Jag har ju inte lagt fram någonting helt rått och obearbetat. Har man väl hittat sitt bränsle så tycker jag att man kan känna sig både fri och modig. Det är först när jag hamnar där som det skrivna verkligen börjar betyda något.
Zara Kjellner skrev nyligen i Expressen att tvåsamhet inte verkar vara en vinnande symbios för den skrivande kvinnan och nämnde Linda Boström Knausgård som ett exempel på detta. Författaren träffade sin nuvarande man, Karl Ove Knausgård, på ett debutantseminarium på Biskops Arnö 1998. I dag är han en litterär världsstjärna. Men att den geniförklarade maken skulle stjäla allt syre håller hon inte alls med om.
– Som läsare och stöd betyder Karl Ove oerhört mycket för mig. Han har alltid trott stenhårt på mig. När jag försöker förminska mig så vägrar han att köpa det.
Tystnad har en central betydelse i "Välkommen till Amerika". Flickans vägran att prata är något som hela hennes omgivning tvingas att förhålla sig till. Själv har Linda Boström Knausgård ett personligt förhållande till tystnad.
– Under stora perioder av mitt liv har jag haft svårt att prata överhuvudtaget.
Hon funderar i åtminstone en halv minut när hon ställs inför frågan om hon tycker om tystnad. Till slut skakar hon stilla på huvudet.
– Det är en kamp. Det är så många situationer där det måste komma några ord. Föräldramöten... Det väcker så mycket undran och frustration, både hos mig och andra.
Är lidande en förutsättning för att skapa angelägen konst?
– Det största lidandet är när man inte hittar fram till där det händer. Det plågsamma i skapandet finns i mellanrummen.
När du inte kan skapa?
– Ja, och för mig kan det handla om långa perioder. Men när det väl öppnar sig är det som om en annan människa skriver. En klokare del av mig. Då går det väldigt fort. Jag ändrar nästan inte ett kommatecken efteråt.
Hur mår du när du skriver?
– När jag hamnar där är jag väldigt lycklig. Lawrence Durell sa, beträffande all konst, att man ska få en vision. Sedan ska man gå dit i sömnen. Och så är det. När jag inte befinner mig i det här tillståndet så drömmer jag om det. Men jag vet inte hur jag tar mig dit. (TT)