Med galghumor ger han sig in i en kondenserad exposé över det Mellanöstern som har blivit hemma.
Att en svensk skildrar Mellanösterns snåriga historia kan tyckas ovanligt. Men för Linus de Faire var det naturligt. Gräv där du står tänkte han, efter tio år i Mellanöstern.
– Det skulle kännas mer exotiskt att skriva om Sverige, säger han på telefon från Amman, där han varvar bokskrivandet med att ta hand om sina två döttrar. Linus de Faires fru arbetar på FN:s flyktingorgan UNHCR, vilket gör honom till ”en typisk hemmafru men med en modern twist”.
Efter ett liv av skrivdrömmar debuterar de Faire strax före 40-årsfödelsedagen, precis i tid för att kallas ”ung och lovande”, hoppas han. ”Yousefs bok” är en vindlande skröna där palestinske Yousef skriver sina mudhakkarat, alltså memoarer, blott 38 år gammal. Fängslad, anklagad som terrorist för attentatet på Libanons premiärminister Rafiq Hariri, beskriver han ett liv som otursförföljd, med en släkt som jagats iväg från sitt hem.
– Efter ett tag tänkte jag ”Får jag skriva från en palestiniers synvinkel?”. Men om man inte skulle få det kan man inte skriva skönlitteratur. Jag tror att jag har kunnat skildra det här för att jag är utomstående och skämtar med både israeler och palestinier, säger han.
Det var en vän som lockade Linus de Faire att bli engelsklärare i Ramallah, där han blev kvar under den andra intifadan och träffade sin blivande fru. De bodde i Beirut vid tiden då åtalet för mordet på Hariri publicerades. Linus de Faire såg hur svartklädda män ur den shiamuslimska rörelsen Hizbollah tillfälligt tog över staden.
– Då gick jag hem och började skriva om en man som sitter oskyldigt häktad. Jag kopplade tillbaka till noveller jag skrev i Palestina också. För allt i Mellanöstern är sammanlänkat, säger han.
Han tänker på romanen som en novellsamling, där läsaren själv får sätta samman utsagorna. En pappa kapar ett plan – eller? Och är Yousef medlem i ett terroristnätverk eller bara missförstådd fågelskådare? Linus de Faire understryker att boken är litterär men hoppas ändå på en mindre historielös debatt.
– Det är inte revolutionärt att säga att vinnarna skriver historien och att den enes frihetskämpe är den andres terrorist, säger han och exemplifierar med att även Nelson Mandela terrorstämplades av CIA.
– Tyvärr har debatten gått så långt att många judar som kritiserar Israel kallas för självhatare. Det finns en ”lås dörrarna, stäng fortet-känsla” som jag kan förstå att man hade för 30-40 år sedan. Men nu när Israel blir starkare och starkare har jag svårt att hålla med när man – liksom Trump gör – spelar offerrollen.
Samma gröna linje som skiljer Israel och Palestina finns också symboliskt i det blandreligiösa äktenskap de Faire skildrar. Yousefs föräldrar har slutat kommunicera, låsta i ett ställningskrig. Linus de Faire ville ta upp tabun kring sexualitet och genus i arabiska samhällen.
– I ett patriarkalt samhälle styr fadern och frun och barnen får finna sig. Det blir en analogi med Israel och Palestina. Men många palestinier har svårt att se kopplingen att ”du är förtryckt men förtrycker i din tur din fru”. Det är det klassiska att den slagna börjar slå, säger han.
På ett bibliotek i Amman läste Linus de Faire in sig på krigsmemoarer. Samtidigt söker han det allmängiltiga. När han skildrade Yousefs barndom tänkte han på sin uppväxt i 70- och 80-talets Täby i Stockholm.
– Jag har många vänner som växte upp under kriget i Libanon som beskriver att man levde i en bubbla. Åtta år gammal oroade man sig ändå för sin frisyr. (TT)