Idag rodnar hon när hon tänker på sin godtrogenhet, samtidigt som det finns en sorts försoning med hennes unga jag – hon gjorde en insats för vetenskapen. Men att den vetenskapen bar på en smutsig och djupt oetisk historia som stavas rasbiologiska institutet i Uppsala, var då helt okänt för den unga studenten Katarina Pirak Sikku.
Idag är hennes kunskaper om skallmätningar, påtvingande nakenbilder, intrång i kök och kåtor och godtyckliga klassifikationer av människor en historisk utsatthet hon bär med sig. Egentligen en än mer otäckare berättelse än när hon först började djupdyka i arkivmaterialen i Uppsala.
– Nej, jag har insett att jag aldrig kommer att vara färdig med rasbiologin. Jag kommer att kliva in och ut ur dess historia och arv så länge jag är i livet, säger konstnären Katarina Pirak Sikku.
I hennes examensprojekt från konsthögskolan i Umeå ställde hon bland annat ut bilder på sig själv med rasbiologernas mätinstrument – instrument som användes med syfte att påvisa de önskade rasskillnaderna som inte gick att påvisa med varken blod- eller antropologiska studier under tiden som rasbiologiska institutets verksamhet pågick under Herman Lundborg.
Nu går konstnären ett steg längre i sin nya bok "Arvstrådarna" – en berättelse där hennes egen släkthistoria vävs samman med det rasbiologiska materialet, tvångsförflyttningarna, nomadskolorna och försvenskningsprocessen.
– Jag fick konstnärliga forskningsmedel av Vetenskapsrådet till projektet "Att ge mig mitt perspektiv" under tre år – en undersökning av rasbiologiska arkivets material som jag gett konstnärlig gestaltning. Men boken krävde något mer – min egen, personliga släkthistoria som påverkats av den svenska politiken, säger Katarina Pirak Sikku.
Och det är en stor berättelse, på många plan, som ges röst i boken via text, e-post konversationer, släktträd, kyrkböcker, tingsprotokoll och många, många bilder. Vi talar om bilder på teckningar av renmärken, privata fotografier och konstnärliga gestaltningar av en tämligen arkivorienterad konstnär. Själv beskriver hon "Arvstrådarna" som spretig berättelse.
– Men det är min berättelse. För mig är den mentala självständigheten central, att ge röst till en samisk historieskrivning där våra släktingars mänskliga kvarlevor och kulturföremål kanske visas på museum.
Hon exemplifierar bland annat med ett antal silverföremål i hennes morföräldrars släkts ägo som köptes upp av Västerbottensmuseum under 1980-talet.
– De uppvaktade morfar flera gånger. Till slut sålde han. Det handlar om en silverkåsa från min mormors morfars bröllop och två silverskedar, varav den ena troligen var min mormormors dopgåva. Föremål som bär på en historia men som inte dokumenterats av museet. När jag fotograferande föremålen och berättande om historien bakom sa museitjänstemannen att vi kunde försöka köpa tillbaka föremålen med hänvisning till att morfar var senil. Men då flög mamma i taket. Att ljuga och förvanska en historia om hennes pappa var inte aktuellt. Det hedrar henne., säger Katarina Pirak Sikku och fortsätter:
– Jag delar min mammas ilska över att det kunde ske så sent som på 1980-talet. Min mor dog tyvärr i slutet av december. Hennes historia, där fem syskon dog i mycket ung ålder, liksom min fars öde som utomäktenskaplig ges plats i boken. Viktigt för mig var att bygga ett pussel runt det samhälleliga besluten – ge människor en röst.