I "H som i hök" berättar hon om livet med höken Mabel.
– Det låter så överspänt nu, men jag försökte i grund och botten bli en hök själv. Det var ett försök att fly från att vara människa. Att vara det var rätt outhärdligt just då, säger Helen MacDonald.
Hon är klädd i kostym med prydliga guldknappar, skrattar ofta och högt. I grund och botten är hon en väldigt gladlynt person, förklarar den brittiska författaren _ ganska långt från den av sorg nedbrutna människa som skildras i "H som i hök".
Så har det också passerat snart ett decennium sedan hennes far dog och hon isolerade sig tillsammans med duvhöken Mabel. I veckor och månader tillbringade hon och rovfågeln all tid tillsammans, ute i naturen där Mabel fick lära sig att fånga sitt eget byte, men också hemma i Helen MacDonalds trånga lägenhet.
– Det konstiga med Mabel var att hon funkade både ute i det vilda och i hemmet. Jag brukade vara ute med henne i timmar och se henne flyga, precis som en vild fågel – ibland såg jag henne bara som en skugga mot kullarna – och sedan gick vi tillbaka hem och tittade på tv tillsammans.
Helen MacDonalds intresse för rovfåglar väcktes redan när hon var ett litet barn. I boken berättar hon hur hon ibland brukade sova med armarna bakom ryggen, i ett försök att förverkliga drömmen om att själv ha vingar. När hennes klasskamrater klistrade upp affischer på popstjärnor i sina rum valde hon i stället bilder på hökar och falkar.
Hon hade tränat fåglar innan hon mötte Mabel – men aldrig någon duvhök. De är ökända i falkenerarkretsar eftersom de är så svårtränade, säger hon, och har dessutom rykte om sig att vara blodtörstiga "machofåglar". Så varför valde hon inte en enklare fågel?
– Jag tror att det hade att göra med att jag läste en så vacker och oroväckande bok när jag var ung: "Duvhöken" av TH White. Då visste jag ingenting om honom, men jag förstod att han försökte fly från något genom att träna den där fågeln. Och när min far dog tror jag att en del av mig mindes att när du är nedbruten kan en duvhök vara det svar du har letat efter.
I "H som i hök" vävs hennes egen och TH Whites berättelse samman. White, som skrev "Duvhöken" på 1950-talet, var märkt av en svår uppväxt och kämpade för att dölja sin homosexualitet. När det gällde falkenerarkonsten var han en fullständig amatör som ville gott, men ofrivilligt utsatte sin duvhök för ren tortyr.
– Boken han skrev har haft stort inflytande på den bild människor har av falkenerarkonsten. Han framställde relationen mellan fågel och människa som en hemsk, våldsam ibland nästan sadistisk kamp. Det tyckte jag var svårt att läsa om när jag var ung och det tycker jag än i dag, säger Helen MacDonald.
Var duvhöken det svar hon letade efter i sin sorg och förvirring? Både ja och nej, konstaterar hon.
– Det här är inte boken "jag-är-ledsen-sedan-skaffar-jag-katt-och-blir-glad". Det var väldigt komplicerat och jag vill inte låta som om ett djurs största värde är att fungera som terapi för människor. Men upplevelsen av att träna en hök fick mig att försvinna från mig själv och sedan komma tillbaka igen förändrad.
"H som i hök", boken hon själv trodde var för konstig och smal för att folk skulle vilja läsa den, har nu översatts till 25 språk och fått flera tunga litterära priser. Den ska dessutom filmatiseras med Lena Headey, mer känd som drottning Cersei i "Game of thrones" i rollen som Helen MacDonald.
Men Mabel, den egensinniga duvhöken som på sätt och vis blev Helen MacDonalds räddning, finns inte mer. Hon smittades av en luftburen svampsjukdom för några år sedan och dog hastigt.
– Jag funderar ibland på att skaffa en ny duvhök. Men Mabel var höken i mitt liv. Jag saknar henne varje dag. (TT)