I förgrunden, längs kajkanten: skor. Damskor, herrskor och barnskor. Tomma, nyss urklivna står där sextio par slitna skor. Det är ett monument över de judar som slängdes i Donau av de ungerska fascisterna innan Röda Armen intog Budapest.
Stämningen författaren åstadkommit genom att välja just den bilden som ingång till sin bok: Dagar vid Donau, dröjer sig kvar under läsningen. Det är författarens sinnesstämning. Han sörjer det Budapest som inte längre finns, det som fanns innan de båda världskrigen, det som fortfarande bestod i mellankrigstiden men som försvann med de ungerska pilkorsarna och Hitler. Under en kort period efter murens fall 1989, efter att de sovjetiska soldaterna lämnat Ungern, skymtade det gamla Budapest. Enander tillbringade då långa perioder där, halvårsvis gick han längs stränderna, drack kaffe på kafeérna, badade i de varma källorna. Utforskade det som förut hetat Centraleuropa men under hela hans uppväxt gått under benämningen Östeuropa. Framför allt utforskade han den ungerska litteraturen. Och förälskade sig, kände sig tillhörig. Men så svängde politiken, pilkorsarna återkom, och det öppna samtalet slöts.
Nu går Enander hemma i Lund och längtar så det värker i hjärtat. Han läser författarna, funderar vad det betydde att de skrev det de skrev när de skrev det. Och det är drabbande. Enander tror verkligen på litteraturens makt. Att orden gör skillnad.
Han är beläst och guidar kunnigt bland för mig okända namn. Gyula Krúdy, Sándor Márai, Frans Stangl för att nämna några. Det är inte många ungerska författare som blivit översatta till svenska. Ungerska är ett ett litet språkområde, och de svenska förlagen satsar inte gärna på annat än säkra vinnare. Så på samma sätt som smala svenska författarskap har svårt att tränga ut i världen har ungerska det. Enenader har läst på tyska och som det verkar knagglig ungerska när det krävts. Men förstås, det är en rik flora av röster han lyfter fram.
Har jag någon kritik är att det inte finns ett enda kvinnligt namn. Om det beror på Enander eller den ungerska utgivningen vet jag inte, kan inte döma. Men tänker i mitt stilla sinne: någon enda kvinna borde det väl ändå ha funnits?
Det som verkligen fängslar mig är sättet författaren skriver på. Det är som en dagbok, hans promenadfunderingar, hans drömmar och mardrömmar. Hur det kretsar kring vad han läst och vad han ser, hur han låter dåtidens ord lysa över dagens politik och därmed försöker förklara något av allt otäckt som hänt och händer i Europa. För som jag sa, Enander tror verkligen på ordets makt. När jag slagit ihop boken vill jag att han ska ha rätt. Jag ämnar söka upp flera av författarskapen. Först ut blir nobelpristagaren Elias Canettis memoarer.