Tina Narvaez Martin tycker att Boden och Luleå har de perfekta miljöerna för en deckare.
Inte ens hennes föräldrar visste om att hon skrivit en roman när hon plötsligt blev erbjuden ett kontrakt för första boken Befriaren.
– Det var en kul grej att ringa och berätta, säger hon och skrattar.
Hon har alltid nära till ett leende eller skratt.
Tina Narvaez Martin är född 1980 i Boden där hon bott hela livet med undantag för de åren hon utbildade sig på Dans- och cirkushögskolan i Stockholm. Huset är en gammal timring som flyttades till Fagernäs invid Svartbyträsket 1934. Här bor hon med sin man och två barn, 15 och 13 år.
– Vi cyklade förbi det här huset 2005 och då sa vi att om det blir till salu, då ska vi köpa det. Tio år senare köpte vi det, berättar hon.
Härifrån pendlar hon till jobbet som lärare i dans och svenska på estetiska programmet i Luleå gymnasieby, men på senare tid har hon varit tjänstledigt från dansen och undervisar enbart i svenska på 60 procent.
– Det känns konstigt att inte dansa, den har varit en stor del av min identitet. Men skrivandet tar så mycket tid nu att det inte går att jobba heltid. Jag hoppas mina chefer låter mig fortsätta jobba deltid, för jag vill så gärna vara kvar i skolans värld. Att vara lärare är världens bästa jobb.
Eleverna tycker det är roligt att hon har slagit igenom som författare.
– Jag brukar inte själv ta upp det, men de kan komma och säga att "åååh, vi såg att du har varit i Stockholm" eller "min mamma har läst din bok" eller "min morfar har fått din bok i födelsedagspresent". Och kollegorna är superstöttande. Det där med jantelag har jag inte märkt av här uppe.
Hennes två stora intressen i livet har alltid varit dans och böcker. Hon har barndomsminnen från när hon cyklade hemifrån Heden där hon växte upp till sina morföräldrar i Trångfors. Det var en för lång sträcka för att ta paus från boken, så hon cyklade långsamt och läste samtidigt.
– Och ingen cykelhjälm hade man, det var inte klokt, säger hon.
Den egna läsningen tror hon la grunden till hennes skrivande. Hon drömde inte om att bli författare, men visste tidigt att hon hade språket inom sig. Som barn tog hon i smyg hem skrivböcker från lärarens skåp och för att skriva berättelser. Klasskamraterna konkurrerade om vem som skulle få läsa dem först.
2013 startade hon en blogg. Det var efter att hennes storasyster Tove hade dött.
– Det kom som en blixt från en klar himmel, hon dog i sömnen utan förklaring och vi alla i familjen hamnade i kris. Själv slutade jag sova.
Som en del av sorgearbetet bloggade hon i två års tid och den drog hundratusentals läsare.
– Jag fick mycket reaktioner om mitt språk och då förstod jag att jag nog var ganska bra på att skriva.
Men tanken på att bli författare kom långt senare. Hon har alltid tyckt om att studera, så hon bestämde sig för att läsa in ytterligare ett ämne och började med religionsvetenskap. Näst sista terminen läste de om sekter.
– Jag blev helt fixerad och ville bara lära mig mer om sektmiljöer. Då bara kom idén en fredag – detta var något man kunde skriva fiktion om.
Efterföljande måndag började hon på sin första roman, Befriaren, som utspelar sig i en sektmiljö. De enda som kände till det var hennes man, ett par nära vänner samt hennes dotters klasskompis föräldrar som jobbade som poliser och fick ställa upp som konsulter för att hon skulle få veta mer om polisarbete.
Hon skickade in manuset till sex olika förlag och när erbjudandet kom från Polaris tackade hon ja direkt.
– Det kändes helt overkligt. Jag hade aldrig tänkt att någon skulle anta det och hade inte ens koll på telefonen, så jag svarade inte när det ringde från okänt nummer, utan trodde det var en försäljare som ringde. Erbjudande kom istället på sms.
Tina Narvaez Martin berättar att hon började skriva en blogg när hennes syster dog och då fick hon mycket fin respons för sitt språk.
Till att börja med skrev hon kontrakt på två böcker, sedan när hon skrivit halva uppföljaren hörde förlaget av sig och ville skriva kontrakt på tre böcker till.
Befriaren kom sommaren 2021, Åskmakaren, som handlar om trafficking, ett år senare och nästa bok släpps sommaren 2023.
Böckerna är även inlästa som ljudböcker av skådespelerskan Lo Kauppi och ligger bland annat på ljudbokstjänsten Storytel.
– Hon har gjort ett superbra jobb och är vansinnigt rolig att jobba med, ringer och resonerar och frågar om uttal och är väldigt ambitiös och hängiven.
Rätt som det var upptäckte hon att Befriaren låg etta på Storytel-listan över populära böcker.
– Det var helt galet. Man tror inte det är sant, man tror det är ett teknsikt fel, säger hon.
Böckerna har sålts till Tjeckien, Tyskland och Norge och ännu fler länder som hon inte får avslöja.
– Det är fantastiskt roligt att bli översatt. Att den skulle säljas utomlands fanns inte i min värld, säger hon.
Att komma in i den litterära världen har inte varit enkelt.
– Det är en ganska sluten värld, inget man kan googla sig till. Jag försökte det när jag fick mitt kontrakt för att få veta vad som skulle hända härnäst, men det går inte, utan man får uppleva det allteftersom. En del av de stora författarna är i alla fall väldigt generösa med tips och råd och det är guld värt för en debutant.
Hon blir numera regelbundet inbjuden till olika arrangemang, alltifrån bokmässor till samtal och föredrag hos bokhandlare och på bibliotek.
– Det är superkul att träffa läsare. Jag brukar tänka att det kommer nog inte någon, så det har hänt att jag har ringt mina föräldrar och sagt att de måste ställa upp och gå dit. Men sedan har det varit fullsatt och jag blir alltid lika förvånad.
Hon använder enbart lokala miljöer i Boden och Luleå sina romaner. Det är medvetet.
– Jag förstod redan när jag började skriva att jag kommer inte kunna hålla kvar en fiktiv miljö i minnet. I bok 5 kommer jag inte komma ihåg hur gatorna såg ut i bok 1 och 2. Så jag håller mig till mina egna miljöer där jag själv har vistats. Till exempel Heden där jag vuxit upp är den enda miljön som jag i sömnen kan ur ett barnperspektiv. Därför föll det sig naturligt att placera ett barn där.
Hon tycker samtidigt det är på tiden att Boden och Luleå hamnar på deckarkartan.
– Jag tycker vi har enastående miljöer – en sommar med dagsljus dygnet runt, så det går att mörda någon i skogen mitt i natten, och en vinter med mörker som du kan gömma både dig själv och andra i. Vi har jättemycket skog, byar och älvar. Nä, men alltså Norrbotten är som gjort för mord. I alla fall i fiktionen, säger hon och skrattar igen.
Tina Narvaez Martin skriver böcker i miljöer som hon väl känner till i Boden och Luleå.
Men det finns också annat som ligger nära hennes hjärta och influerar berättelserna.
– Jag märker det själv, det är inget jag har panerat, men jag har tydliga inslag av samhällskritik.
Det handlar om en lagstiftning och socialtjänst som inte skyddar barn och unga. Det handlar om mobbning i skolan, och där kommer hennes lärarperspektiv in i bilden.
– Genom åren har jag haft många elever som har berättat om mobbning som har startat i årskurs 1 och fortsatt till avslutningsdagen i årskurs 9. Skolan får inte stopp på det, den är ingen fredad miljö och ändå är barnen är skyldiga enligt lag att gå till den plats där de utsätts för kränkningar varje dag.
Hon tror att spänningslitteraturen är en bra arena för att lyfta den typen av frågor.
– Det är precis som med obehagliga filmer, man dras till det när man själv sitter i en trygg miljö, kan stänga boken och ta en paus. Därför kan du lyfta det absolut grövsta.
Hennes huvudkaraktär Idun Lind är en ganska vanlig kvinna och det är också medvetet. Idun Lind lever ensam, har bra kontakt med sin pappa och lillasyster, medan mamman har gått bort. Hon gillar att träna, äta och jobba. Hon har däremot inga alkoholproblem och självmedicinerar inte, för de poliskaraktärerna tyckte hon redan var ganska väl skildrade.
– Man jobba med henne så att hon ändå blir intressant och inte tråkig. Men det är roligt att skriva om Idun. Under pandemin umgicks jag mer med henne än med någon av mina verkliga kompisar.
Men det finns också en bror som hittills bara nämnts förbigående och han är högst problematisk, avslöjar hon.
– Jag tycker att syskonrelationer och familjerelationer överlag är väldigt intressanta.
Drömmen nu är att få fortsätta skriva.
– Men sedan tänker jag att jag sitter lugnt i båten. Just nu går det bra, men man vet aldrig i framtiden.
Hon har alla återstående böcker i serien om Idun Lind mer eller mindre i huvudet. Sedan har hon två andra romanidéer också.
– Men det tar ju ett år att skriva en bok, så de kommande tre åren är redan uppbokade.