Samlingsvolymen ”Fantastiska berättelser” som slår ihop den unge, och mycket amibiöse Gustafsson med den äldre, mer rutinerat avslipade. ”Förberedelser till flykt” från 1967 och ”Det sällsamma djuret från norr” från 1989.
Bakom den förstnämnda titeln både hörs och syns Jorge Luis Borges, ja nästan framför, så trogna Borges anda är många av de fantastiska berättelserna. Ofta en lek med det dokumenterande, det akademiskt ordnade, taxonomin. Eller en lika rolig lek med romanen, som i ”Slutspel i Whorfington” om en personen som återvänder till en engelsk stad, men också till en roman om sin ungdom. Men den dåtida kritiken förstod inte, P-O Enquist ville vara både vänlig och korrekt och läste in en allegori över Vietnamkriget i novellen ”Sportfiskarna”. Vilket nog säger mer om tidsandan än om kritikers förmåga att läsa vad som verkligen står på raderna. Sedan blev novellerna översatta, det blev succé utomlands och Gustafsson internationellt etablerad. Och absolut ser man i dessa (nu) oväntat samtida noveller en överensstämmelse med det han långt senare skulle skriva i de stora lärodikterna. En författares trohet mot sig själv och tanken.
Om man nu inte nöjer sig med språket, dess förening av ren klang och djupt, djupt allvar. Eller sinnet för den excentriska detaljen; det där blåsvarta gummit som kläder insidan av fiskekorgarna och håller dem svala också den hetaste sommardag. Den där märkliga skillnaden mellan gammal, kristalliserad snö och nysnö mot vinterns slut eller den iskalla lilla punkt av fråga och frånvaro som finns längst in i människan och gör henne immun mot änglarnas försök att förstå henne. I novellen”Besökaren” som är just så snärjande som annars hans dikter är. Ett språk med hög sinnlighet, stor exakthet och färgkänsla.
Den unge Gustafsson skriver ännu med hunger, stilen är framåtanda, yvigt intelligent. Den säkra och mer stumma rutinen från 1989 är kanske effektivare, men mindre rolig. Och avsikten och hänvisningarna till den egna beläsenheten (filosofi, kvantfysik, kosmologi) ligger alldeles för nära ytan. Ofta nog tjänar man på att läsa dessa novellerna (som är ett slags Decamerone i sf-miljö) icke-litterärt. Som ansvarslösa experiment i filosofi och kvantfysik är de mer roande.
En bok med förmåga att fortfarande överraska men en oförmåga att åldras. Buren av insikten om att det icke-förväntade snart kommer att inträffa i denna värld där vi med stor sannolikhet inte hör hemma. Allt som behövs för en klassiker.