Detta måste förstås som en följd av att tabut kring det onämnbara har brutits, antalet anmälningar har ökat och därmed även antalet kvinnor som vågat bli offentliga med vad de utsatts för. Trots stigmatiseringen, trots den skamstämpel som fortfarande sätts i pannan på offret är det fler och fler kvinnor som ställer sig upp och vittnar om vad de varit med om. Modiga kvinnor strider: i Indien, i Sverige, i Bosnien. Ja, det är bara att fortsätta...
Men i litteraturen har det mest förekommit en typ av berättelser. Flickan/kvinnan har reducerats till sorgliga offer. Det själsliga tillståndet, hur hon mentalt försvarat sig, hur hon liksom lämnat kroppen för att kunna överleva har ofta varit centralt. Men trots verklighetsbakgrunden har de berättelserna inte kunnat hävda sig i floden av våldsporr. Tydligen är det kittlande att skriva och läsa om hur man kan förnedra kvinnor Alltför många deckarförfattare låter sina historier cirkla kring våldtagna och skändade kvinnor, mer eller mindre anonyma.
Därför är det så befriande att läsa Roxane Gays debutroman ”I vilt tillstånd” som nu kommit på svenska. Det handlar om en ung kvinna som blir kidnappad och sexuellt utnyttjad av sina kidnappare. Men inte någon gång blir jaget i berättelsen ett viljelöst sorgligt offer, inte någon gång skildras våldet lustfyllt, inte någon gång utelämnar Gay sin huvudperson. Mireille är inte bara kvinna, hon är dessutom svart. Men hon är överklass, utbildad advokat med egen firma. Hennes pappa är stenrik, han och mamman bor bakom murar och låsta grindar på Haiti. När Mireille blir kidnappad vägrar pappan betala lösensumman. Han har aldrig böjt sig för någon, och tänker inte heller göra det den här gången.
Så börjar det, som en thriller. Själv var jag beredd att lägga undan boken, behöver inte fler snaskiga skildringar fyllda med blod och sperma. Men Gay är ingen dussinförfattare, hon går djupare, lägger på fler lager, och får därmed fram en familjehistoria som innehåller både kön, klass och etnicitet. Det brukar sägas att verkligheten alltid överträffar dikten. Jag har alltid tänkt att det beror på att de flesta författare inte förmår borra så djupt, inte orkar hålla på så länge att dikten faktiskt kan efterlikna verkligheten med alla dess lager av komplicerade förhållanden. Men Roxane Gay har gjort just det. Mellan kapitlen som skildrar tillvaron hos kidnapparna, någonstans i Port-au-Prince slum, finns insprängda tillbakablickar från livet innan. Gay skriver fram en sexuellt laddad kärlekshistoria mellan Mireille och hennes man. Den lust och åtrå som finns på de sidorna är så långt ifrån det som händer inne i hennes fängelse att ingen, ingen, kan inbilla sig att någon kvinna drömmer om att bli våldtagen. Bara det är stort!