Maria Hamberg släpper inte sitt Ångermanland och dess knotiga småbrukslandskap. Den här gången får det tjäna som historisk fond i romanen ”Allt under himmelens fäste”. En varmt sorgsen historia om gammpojken Ingvar som en dag släpper in en frusen och trasig tonårsflicka i hyreshusets värme.
Ingvar arbetar i lager, bor i Alby, en stenöken söder om Stockholm och längtar efter barndomens gemenskap i bondbyn. Han är på många sätt klippt och skuren för att passa in i en modern arbetarroman, men känns också ganska övergiven där med sin historia ur det gamla bondesamhället och sin traumafyllda föräldraprägling. En kväll bevekas han av ropen från den ödsliga höghusgården och släpper in flickan som kallar på Ivan, vem det nu är.
Hon blir något av hans hemliga musa, han låter lägenhetsvärmen tina hennes frusna lekamen, hon tinar hans känslomässiga frost i gengäld. Minnena av den fyrkantigt okänslige fadern, flytten från landet och av den aldrig förverkligade ungdomskärleken till Anita. Hon är som dörrglipan i det nedmörka rummet, han kallar henne Ivana, en ljusstrimma som skvallrar om en annorlunda möjlighet.
Stora teman trängs i Hambergs korta berättelse, alltför många uppslag vill ta sig in genom glipan och begära företräde. Försoning, kärlek, uppgörelse och rättvisa. Problemet är att inget spår blir till huvudspår, alltför många trådar hänger lösa, exempelvis den övergivna flickans historia, varför ropar hon efter Ivan, vart försvinner hon mellan besöken i Ivars lägenhet? Vad vill hon i berättelsen förutom att tjäna staffagerollen som förlösare? De sociala orättvisorna bland förmän och fifflare på lagret, vad blir de förutom ett kort mellanspel? Porträttet av fadern, varför får det inte växa ut till en svart gestalt?
Ett annat problem är att berättelsens starka känslighet inte sällan glider in i övertydlighet och sentimentalitet. Känslornas marginal kan vara smal i en roman, breddas de krävs också stark disciplin.
Alltså blir alltför mycket antytt och påbörjat och dramatikens kurva stegrar sig tvärbrant mot bokens slut. Ungkarlens säregenhet bland schabloner, fördomar och reell ensamhet kommer bort i hanteringen och kärlekens allsmakt blir en antydning, någonting man innerligt väl unnar gammpojken Ingvar innan livet runnit bort med sina frågor.