– Beskedet kom precis på recensionsdagen för min senaste roman, "Regnet", och då är man kanske lite extra skör, så jag blev otroligt glad och rörd på ett väldigt speciellt sätt som jag inte varit förut, berättar han.
För att förbereda sitt tacktal satte han genast igång med att plöja Bodenförfattaren och Nobelpristagaren Eyvind Johnsons Krilon-svit från andra världskriget, eftersom det var den han spontant kände sig mest besläktad med.
– Medan jag läste var det något som satte igång hos mig. Jag började själv skriva på en roman och det blev nästan omöjligt för mig att läsa vidare, eftersom jag bara ville lägga ifrån mig den och skriva själv. Det är det absolut bästa betyg jag kan ge ett författarskap.
När han hade gjort tio sidor anteckningar om Eyvind Johnsons litteratur och det fortfarande bara växte, insåg han att det skulle bli för långt för ett tacktal och bestämde sig för att skriva en Under-strecket-artikel till Svenska dagbladet som publicerades dagen efter prisceremonin.
"Europa" är en roman om författaren Nikita från Moskva som hoppade av Ryssland som 14-åring och lever i exil i Paris. Nu är han en medelålders, överviktig, blasé man som nostalgiskt fantiserar om sin barndoms stad.
Romanfiguren Nikita är en ganska passiv person, men det ser inte Maxim Grigoriev som någon nackdel.
– I och med att jag inte är en författare som skriver de här rafflande historierna där saker måste hända, så är det tvärtom en fördel. Utmaningen är ju att försöka beskriva den inre världen på ett sätt som är lika intressant att läsa som om det vore en historia där det hände väldigt mycket.
Själv flyttade Maxim Grigoriev från Moskva till Stockholm när han var 13 år efter att hans mamma gifte sig med en man som bodde i Sverige. När han insåg att han ville bli författare flyttade han som 25-åring till Berlin. Dels ville han till en större stad, dels var det omöjligt att få bostad i Stockholm. Han flyttade sedan vidare till Portugal och idag bor han med sin familj i Paris.
Trots att det bara blev tolv år i Sverige ser han svenska som sitt författarspråk.
– När jag var yngre var jag tvungen att göra ett val mellan att skriva på ryska eller svenska. Men jag har utvecklat en större och större kärlek för svenska och jag tror inte längre att det är ett val för mig.
Vad är utmaningen med att skriva på ett språk som inte är ditt modersmål?
– Utmaningen är ju att få det att låta naturligt om det är det man vill. Och lösningen är att kanske inte alltid vilja det. Ibland vill man ha ett språk som inte är naturligt och genomskinligt. Speciellt i skönlitteraturen där språket är själva materien. Så det kan vara en fördel för mig.
Har du aldrig funderat på att flytta tillbaka till Ryssland?
– Absolut inte.
Hur mår du inför det som händer i Ryssland idag?
– Det är hemskt. Jag har bott i Odessa några månader, så att när det här startade var min omedelbara tanke att ett land där jag råkar vara född bombar ett annat land där jag har bott och träffat människor. Jag vet inte riktigt vad mer man kan säga än att det är hemskt och det blir aldrig mindre hemskt, utan varje dag blir det bara mer hemskt.
Har du släkt kvar?
– Ja, min mormor bor där och jag kommer aldrig mer att få träffa henne, det har jag ju förstått.