Jag kan då och då bli fundersam över varför ett ämne som debatteras i medier tenderar att även dyka upp i nyutkomna skönlitterära böcker. Litteratur är ju inte något snabbt medium, det tar flera år från det att författaren får en idé till den är realiserad som bok. Och som i det här fallet, dessutom hinner bli översatt. Ändå känns ”Körsbärslandet” av Dörte Hansen som om den vore skriven för diskussionen som pågår om motsättningen mellan stad och land.
Den tyska titeln var ”Altes Land”, på svenska omnämns det ibland som marsklandet, området i norra Tyskland där det talas plattyska. En veritabel bakgård, att betrakta med ett småleende, att finna pittoreskt, att fira semester i. Ungefär som hur ”Norrland” och dess innevånare betraktas av övriga Sverige. Som norrlänning och glesbygdsbo känner man igen sig i Dörte Hansens roman om desillusionerade Hamburgsbor som köper förfallna familjegårdar och renoverar dem för fantasisummor.
De startar marmeladfabriker och vurmar för de gamla icke motståndskraftiga äppel- och körsbärssorterna; de bjuder in vännerna som fortfarande stressar som finanshajar och börsmäklare, på lantlig idyll över helgen. Jag känner också igen de bofastas skepsis och avståndstagande. Hur det höjs på ögonbrynen över nymodigheterna och hur det nästan hoppas det ska gå åt skogen för dem som försöker. Det är ramen för berättelsen, inskränkt åt alla håll.
I centrum står hon som kom till marsklandet som liten flicka. Hon kom med sin mamma, de hade fotvandrat från Ostpreussen, i snön, utkörda från det som blivit Polen efter kriget. Dit de kom, till marsklandet, betraktades de som främlingar, intränglingar, polacker, flyktingar. De blev aldrig accepterade. Hon, flickan Vera, gjorde sig ett ispansar runt själen för att överleva. För att klara av mardrömmarna som tvingade henna att återuppleva allt hon sett och gått förbi, de som hängde i träden, som låg i dikena, bäbisarna som ihjälfrusna sov i barnvagnarna.
Modern gjorde sig lika hård och övergav sin dotter. I sitt nya äktenskap fick hon ännu en dotter, en lillasyster till Vera, som fostrades med plikt och lydnad istället för kärlek. Fortfarande i tredje generationen finns såren och isen kvar. Överlevnadsinstinkten som tvingat bort kärleken skapar problem för Veras systerdotter. Även hon blir flykting, inte från krig men från livet bland karriärmänniskorna. Likt de andra Hamburgborna kommer hon till marsklandet, men hon har en dörr att knacka på, en moster att flytta in hos.
Romanen kan läsas som den berättelse det är, allmängiltig och allmänmänsklig. En roman om hur svårt det är för någon att hamna i en helt ny miljö med ett annat språk och andra seder och bruk. Men det intressanta är att det inte bara handlar om krigsflyktingar utan även om människor som flyr det moderna storstadslivet. De båda fenomenen ställs till en början emot varandra, men vartefter läsaren kommer in i berättelsen, vartefter man kommer romanfigurerna närmre så inser man likheterna. Och därmed det allmängiltiga i att vara människa.
Dörte Hansen har med små bokstäver lyckas skriva fram en tredimensionell värld, befolkad av komplicerade och svårbegripliga personer som ändå verkar så helt verkliga och naturliga. Som folk är.
Och vad gäller mina funderingar om hur det kommer sig att de aktuella diskussionerna speglas i skönlitteraturen så är nog svaret att bra litteratur handlar om de existentiella frågorna. Frågor som berör och diskuteras.