Det tvingande sanningskravet har ingenting med realism att göra, menar hon, också magin kan vara sann, och när hon hittar riktigheten, vet hon. Skrivprocessen är ens fabula, den ligger redan där och väntar.
I ”Leva, tänka, titta” har Hustvedt samlat essäer skrivna under loppet av sex år, bland annat om barndomen och de första åren i äktenskapet, då hon var rädd att förlora friheten och bli ”bara hustru”. Essäerna porträtterar modern, fadern, författare och konstnärer. Inger Christensen, Stig Dagerman, Lousie Bourgeois, Gerhard Richter och Giorgio Morandi är några av dem.
Morandi är den konstnär som särskilt berört Hustvedt. Han ville måla en ”abstrakt objektiv verklighet”, avbilda ”tingens ödmjukhet”. Morandi: ”Vi vet att ingenting av det som vi som människor kan se av den objektiva världen någonsin verkligen existerar som vi ser och
förstår det”. Morandi var ungkarl och övernattade i sitt lilla arbetsrum med en röra av föremål som han sparat för att måla av, om och om igen. Morandimuseet i Bologna har återuppbyggt arbetsrummet och bilder på det finns på nätet.
Vad händer när vi minns? Vad innebär det att sova och drömma? Att tala? Vad består ett själv av? Ja, vem är jag? De frågorna är den röda tråden i de 32 essäerna. Innehållet spretar.
En längre essä handlar om Freud. Hans biologism som ”länge varit förhånad”, har fått en renässans och Hustvedt tycks svälja hans teorier rakt av. Hon citerar sin vän Mark Solms, psykoanalytiker och hjärnforskare, med: ”psykoanalys är att lära sig att möta det som man helst vill slippa veta”. Hustvedt intygar att det är ”alldeles riktigt”. Varför skulle man annars gå i analys, kan man undra. Freuds efterföljare, C G Jung, nämns inte och inte heller Antonio Damasio, nestorn inom neurovetenskap.
Siri Hustvedt kallar sig själv för en Migraineur. Efter ett helt liv med huvudvärk har migränen blivit en del av henne och inte någonting som drabbar kroppen. Migränen är hennes årliga reningsbad ”som om glädjen hade ansträngt min kropp till bristningsgränsen”.
Hustvedt är intellektuell och akademisk och om något är svårsmält är annat väl trivialt. De bästa essäerna är de om konst, där hon besitter en genuin kunskap och engagemang. Anette Messager, Margaret Bowland, Kiki Smith, Jean Baptiste-Siménon Chardin är för den inte helt insatta konstkännaren, nya bekantskaper, vars verk, återigen, finns tillgängliga på nätet.