Hans nya bok är ytterst en uppmaning till läsarna att göra det samma.
Det börjar i bandomens rädsla för spindlar och harkrankar och slutar i en pubertetschock. "Jag kommer ihåg" heter boken. I 658 minnesfragment, som alla inleds just så, med ett "jag kommer ihåg", vandrar Peter Englund fritt mellan det triviala och dramatiska. Barndomens godispåsar och blankbonade golv varvas med ett och annat trauma.
– Det här speglar själva minnesexperimentet, minnet ser ut så, det är en blandning mellan struntsaker och väldigt viktiga saker, och just det här att de kan haka i varandra, att en till synes väldigt trivial detalj kan utlösa något som i sin tur utmynnar i något, säger Peter Englund.
Formen har han lånat från den franske författaren Georges Perec och dennes "Je me souviens". Peter Englund började sitt associativa minnesexperiment redan för tio år sedan, den gången publicerade han några fragment på sin hemsida och fick enorm läsarrespons.
När han några år senare bestämde sig för att slutföra det var det också med sina föräldrars berättelser i bakhuvudet. Deras bilder av det vardagliga är det han har uppskattat mest, till exempel av hur hans farfar, skogsarbetare i Norrlands inland, slipade sågen framför elden på söndagskvällarna.
– Eller beskrivningen av hur min farfar brukade läsa för sin mamma som var blind. Det här var under andra världskriget och han cyklade till henne varje dag, på kvällen, men han var rädd och visslade hela tiden. Det var det gamla knepet att hålla ondskan borta genom att vissla i natten.
För historikern Peter Englund är boken också ett sätt att utforska minnets funktion. Medvetet har han låtit bli att korrigera sig själv, annat än i fotnoter för att visa läsarna hur fel han faktiskt minns ibland.
– Det är en viktig poäng, om man börjar rätta är det inte längre minnen, men det är ju lite det som historiker gör. Mina bröder har redan läst, men när mamma och pappa gör det kommer de kanske att hitta ytterligare fel.
Har du censurerat dig själv?
– I princip inte. Jag är faktiskt inte riktigt bekväm med att mina barn ska läsa det här, jag skriver om pinsamma saker.
Just den öppna formen tror han triggar läsaren att minnas själv. De korta texterna är raka och sakliga.
– Ofta när man skriver letar man bara efter det unika, det andra är ointressant. Här är många minnen triviala och det finns ingen ambition att vikta dem, de svävar alla på samma plan och många av dem har jag gemensamt med många andra.
– Det finns så mycket i en som inte är unikt. Kombinationen kan möjligen vara unik, men det mesta delar man med andra. (TT)