En av dem som drogs in i det för alltid var den misstänkte 33-åringen vars liv tog en ny och tragisk riktning.
Just nu läser Stefan Lindberg Tornet av den tyske författaren Uwe Tellkamp och fascineras av det surrealistiska Östeuropa som existerade parallellt med Olof Palmes 1980-tal. När han för två år sedan på allvar gav sig in i Palmeutredningens universum var det med en liknande yrsel.
– I tidningarna från våren -86 är det bara män, överallt, med överkammad flint. Det är så homogent, det är starka politiska motsättningar, höger och vänster. En åsikt som 33-åringen hade, att vi skulle gå med i Nato, var en väldigt offensiv och lite ful åsikt. Nu tycker varenda folkpartist det, säger Stefan Lindberg.
I sin pjäs Palme dör innan paus skildrade han en generation, sin egen, som växte upp med 1970-talets grupparbeten och framtidstro men blev vuxna i ett individualistiskt samhälle med bostadsrätter. I Nätterna på Mon Chéri går han i stället nära själva Palmemordet men utan att göra det till en detektivhistoria som mynnar ut i förvissning om vem som sköt Olof Palme.
– Om man ser det här som en deckarhistoria förlorar man så mycket, det finns något som en deckare alltid missar och det är den boken jag har velat skriva.
När han googlade sig fram bland alla myriader av privatspanarinlägg på nätet fastnade han för 33-åringen, och trodde sig allra först, likt så många andra, ha fått upp spåret efter en mördare. I stället fann han en människa som han kom att identifiera sig med.
Bokomslaget pryds av den fantombild som polisen tog fram av Palmes mördare. Märkligt lik Franz Kafka blir den också en bild av den kafkaliknande situation som 33-åringen plötsligt befann sig i. I sin telefonbok hade han 2 229 namn, men förmodligen knappt någon vän. Över en natt blev han plötsligt sedd av hela världen. Så småningom skulle han flytta till USA och bli brutalt mördad, i ett svartsjukedrama enligt den officiella historieskrivningen, av helt andra orsaker enligt konspiratoriska privatspanare.
– Han blev uthängd med namn i medierna, först utomlands och sedan av Arbetet i Malmö. Att sedan stå och säga "det var inte jag", det är krångligt. Jag kan känna att förutom Palmes familj och hans närmaste är det här den person som lidit mest av händelsen, även hos mig väckte han så mycket tankar och känslor, han blev min vän in i det här mörkret som är Palmemordet.
Stefan Lindberg har trängt långt in i Palmeutredningens korridorer och metafysik. Granskningskommissionens rapport om den beskriver han som "den stora romanen om Sverige".
– Varsågod, allt finns här. Hur vi tänkte om livet, vilka fasor som fanns, vilka underströmmar. Det handlar jättemycket om manlighet och ensamhet. Man möter så många öden. Privatspanarna gör ofta sina berättelser demoniska, men här kan man se hur lökigt livet är, det är taffligt, ibland bara händer det grejer.
Religiöst småbrukarpar
Samtidigt som Stefan Lindberg använder sig av dokumentära fakta och delar av boken är skriven som just en dokumentärroman, upprepar han att han skrivit fiktion. 33-åringen får heta Kenneth Swärd, vilket han inte gjorde i verkligheten. Ett av romanens mest gripande stycken är när Swärd, nu frigiven, skjutsas av polisen till ett religiöst småbrukarpar i södra Sverige som, helt medvetna om vem han är, ger honom en fristad som dräng och låter honom vandra över åkrarna ensam med deras tonårsdotter.
Småbrukarparet fanns i verkligheten. Stefan Lindberg har hämtat ramberättelsen från den bok 33-åringen så småningom skrev själv.
- Han betraktades av vissa som Europas farligaste man, men göms undan där, det är väldigt modigt gjort, de sitter och kollar på tv-nyheterna och han märker att de tittar på honom. Jag skulle, om jag hamnat i en sådan situation, kanske börjat fundera, var det inte jag? Alla andra verkar ju tro det.