Huvudpersonen Jana Kippo konfronteras med sin våldsamma barndom när hon återvänder till Smalånger, där hon växte upp. Det är en våldsam berättelse om incest, misshandel, missbrukande män och en mamma som inte skyddar sina barn. Men också en berättelse med mycket värme.
Jana Kippo själv är en mångfacetterad person. Orädd med ett rättspatos, men flyr när hon känner att hon inte bemästrar situationen.
– Det är någonting med Jana Kippo som väcker både ömhet och irritation. Man vill att det ska gå bra för henne, trots att hon är som hon är, säger Karin Smirnoff.
Karin Smirnoff, född 1964, bor i ett sjuttiotalsområde strax utanför centrala Piteå med sin sambo och sitt yngsta barn som är 17 år. Hon har även två vuxna döttrar som inte bor hemma längre. Hunden Sammi som hon har varnat litegrann för skäller några gånger, sedan är hon lugn.
Hela hösten är inbokad med författarframträdanden. I praktiken har hon bara halva juli och augusti på sig att skriva ett råmanus till den tredje avslutande romanen om Jana Kippo. Deadline är 1 december.
Parallellt pågår en diskussion om att böckerna kanske ska bli tv-serie. Karin Smirnoff ska träffa ett produktionsbolag i slutet av sommaren.
Om hon ska reflektera över framgångarna med böckerna, så vill hon lyfta fram ett par möjliga orsaker:
– Dels att de inte beskriver medelklassmänniskor i en stad. Det är andra miljöer, andra typer av andra människor.
Det andra har med tempot att göra.
– Det går ganska fort och det händer mycket. Jag brukar beskriva böckerna som glesbygds-action. Vissa kritiker tycker att det är överbelastat, men läsarna tycker ofta tvärtom – att det är skönt med en tydlig framåtrörelse.
Men styrkan i böckerna ligger så klart också i karaktärerna. När hon är ute och föreläser kommer det alltid fram människor efteråt som vill prata om att de känner igen sig i mycket och har liknande upplevelser.
– Personerna i böckerna är ju ganska mänskliga. Jana är visserligen rätt så tuff, men hon är inte någon Kill Bill-hjälte, utan hon har sina skavanker, sina tillkortakommanden och sin sorg. Så det är väl sådana bitar som folk kan känna igen sig i.
Böckerna är skrivna med ett kantigt, korthugget språk utan andra skiljetecken än punkter. Dessutom har hon struntat att sätta versaler i namn och ortsnamn. Berättartekniken och språket var inget hon medvetet funderade över när hon började skriva. Det kom naturligt och hänger ihop med Janas personlighet och sätt att se på tillvaron.
– Jag har experimenterat med språket. Men så gillar jag också själv när det är ganska korta scener utan för mycket detaljer. När man får allt serverat hela tiden är det lätt att tappa intresset.
Det finns också ett annat syfte med hennes något rapsodiska berättande och det har med ämnena att göra.
– Att skriva om sex, incest eller våld väldigt detaljerat kan bli spekulativt. Det vill jag inte att det ska bli.
Hon ser själv de tre böckerna om Jana som ett konstprojekt, en sorts utforskande av en människas liv.
– Ens bakgrund har ju en tendens att komma i kapp och drabba en människa. Sedan hur det går i trean – om hon kommer fram till en förståelse för sig själv för att kunna få ett värdigt liv – det vet jag inte.
Vad känner du själv för Jana?– Hon blir ju väldigt nära mig. Särskilt när jag är mitt uppe i skrivandet. Ibland känner jag: Ska du verkligen gå den här vägen, den är inte bra? Men det är ingen feel-good-bok jag skriver, det är trots allt en roman.
För Karin Smirnoffs personliga del har Jana inneburit att hon numera på heltid får ägna sig åt att vara författare.
– Det är klart att det betyder jättemycket att få göra någonting så otroligt roligt som att skriva böcker.