I maj 2015 publicerade Dagens Nyheter en text av Ebba Witt-Brattström som utlöste en av senare års mest högröstade kulturdebatter. Där anklagade hon Karl Ove Knausgård och Stig Larsson för litterär pedofili och menade att de låter unga tonårsflickor bära upp den manliga genikulten.
Responsen var lika omedelbar som himlastormande. Snart var hela Norden invecklat i ordskiftet. Karl Ove Knausgård svarade med ett skarpt angrepp på Sverige, en nation som han utnämnde till cyklopernas land.
– Hela Europa var faktiskt engagerat, tillägger Ebba Witt-Brattström med ett slugt leende.
– El País i Spanien skrev om att det finns en litteraturprofessor som gett sig på den stora Knausgård.
Med essäsamlingen Kulturmannen och andra texter återvänder Ebba Witt-Brattström till den laddade frågan. Här beskriver hon Kulturmannen som en ideologi. En urtidsamöba och en symbol för patriarkal självgodhet.
Hon belyser även Kulturkvinnan och hennes nonchalerade insatser. Ambitionen är att presentera en handbok i helbildning. Hon menar nämligen att den som enbart läser litteraturhistoriens män bara är halvbildad. I hennes vision av det optimala biblioteket står Freud och Strindberg sida vid sida med Lessing och Oksanen.
Ebba Witt-Brattström säger att den litterära världens tindrande fascination för mannen är något som återkommer överallt i samhället.
– Kulturmannen är ett fenomen som finns i oss alla. Jag är inte ute efter pedofili som litterärt tema. Jag är en stor beundrare av Nabokovs "Lolita". Men där finns något som inte finns i motsvarande böcker av Knausgård och Larsson, nämligen en beskrivning av förövaren där han får ha skuldkänslor. Han beskrivs också väldigt solkigt. Det är ingen reklam för Lolita-sex.
Hon blir irriterad över frågan om hon var arg när hon skrev den omtalade texten i DN. Det är en tröttsam fördom att feminister går omkring och arga för jämnan, säger hon.
– Jag vet inte varför jag alltid framställs så. Jag skriver i en speciell tradition som vi är ovana vid i det här landet. Jag vill ha lite roligt när jag skriver. Är det så mycket begärt? Det handlar också om att du i dag måste skriva så korta texter. Du måste kondensera. Därför blir det ibland lite...
Hennes svar kommer alltid blixtsnabbt. Tvärsäkra och knivskarpt formulerade. Intervjun påminner mer om en tv-anpassad debatt än ett samtal. Men nu hejdar hon sig och funderar en stund över ordvalet.
– ...poängterat. Men varför skulle jag inte få skriva så?
Tycker du om konflikter?
– Nej. Jag pekar på att det finns konflikter och svenskar är oerhört konflikträdda. Det ligger i vår politiska tradition. Jag har invandrarbakgrund och jag är inte aggressionshämmad som de flesta svenskar.
Med tanke på hur mycket hat som uttalade feminister utsätts för skulle man kunna tro att Ebba Witt-Brattströms mejlbox är en kloak. Men allmänheten är oftast både uppmuntrande och vänlig berättar hon. Visst, några buttra män hör av sig emellanåt. Men det stora flertalet kommer med beröm för att hon tar debatten.
– Flera av dem är män från min generation. När män passerar 65 och slipper karriärhets och konkurrens med kvinnor, som ska tryckas ned för att du ska nå toppen, då blir de mer prestigelösa. Jag skulle nog säga att jag får mer stöd av män. Kvinnor blir lite rädda. De har lärt sig att om man retar pappa så drar han in veckopengen. Sedan slår han mamma.
Hon säger att en åsikt som då och då hörs från kvinnor också är att hon egentligen bara är ute efter att angripa sin exmake Horace Engdahl.
– Jag blir sur när man privatiserar. Jag har dessutom fört samma kamp sen långt före han blev känd.
Hon suckar ilsket.
– Om jag har en mission så är det att få bort snacket om att feminism är något för kvinnor. Det här handlar om att männen måste ställa upp och vara solidariska.
Senare i vår väntar Ebba Witt-Brattströms skönlitterära debut. Ett projekt som än så länge är ytterst hemligt. Hon viskar när hon berättar om det. Allt hon vill avslöja är att boken har en provocerande titel. (TT)