Kriminalgåtan är väldigt komplicerad, men kommisarie Bäckström tycks redan från början veta vem den skyldige är. Han har bara bestämt sig, helt enkelt.
Den här gången har han en hjälpreda i form av den tioårige Edvin, sjöscout, brådmogen Kalle Blomkvistare och granne med kommissarie Bäckström. När pojken en sommardag hittar ett kranium ute på Ofärdsön i Mälaren är hans självklara åtgärd att rymma från scoutlägret, ta med sig sitt fynd och åka in till stan för att berätta allt för Bäckström.
På stående fot bestämmer sig Edvin och Bäckström för att kraniet tillhör en kvinna, mellan 30 och 40 år, som dessutom kommer från Thailand, och troligen har mördats någon gång under de senaste tio åren.
Sedan sätter Cirkus Bäckström fart och drar igång en mordutredning. Bäckström är, som vanligt, fet, helt utan moral, alkoholist och tycker i princip att han är omgiven av idioter. Att GW Persson har roligt när han skriver är helt klart. Boken är fylld av humor, tragedi, sarkasmer och Bäckströms fruktansvärda inre monologer.
Eftersom Bäckström är notoriskt rädd för arbete blir det hans utredare som får dra det tyngsta lasset. Bäckström har mängder av dagliga ritualer som kräver sin tid. Det är kvarterskrogen och senare på kvällen Skilsmässodiket på Riche. Dessutom en ständig ström av kvinnor som efterfrågar hans Supersalami och det är möten med hans vän Ge Gurra, konsthandlaren som bidragit till att Bäckströms feta bankkonto vuxit, tack vare allsköns bedrägerier genom åren.
Evert Bäckström är Sveriges mest kände mordutredare. Av tjugo mordfall har han lyckats lösa nitton. Det kranium som hans lille hantlangare Edvin hittat visar sig förstås, precis som Bäckström förutspådde, ha tillhört en thailändsk kvinna som dödades i tsunamin 2004. Hennes svenske make klarade sig som genom ett mirakel.
Detta mysterium, hur någon kan ha dött två gånger, är huvudgåtan i boken. Men det finns andra sidospår där bland annat några av Bäckströms och Ge Gurras tidigare synder får säkerhetspolisen att tro att Bäckström spionerar för Rysslands räkning.
Men, som vanligt när GW skriver om sin vedervärdige kommissarie Bäckström, krånglar denne sig ur alla svårigheter och löser till slut det ”omöjliga” mordfallet.
Någonstans har jag läst att Leif GW Persson har utlovat att han snart ska ta död på sin vedervärdige kommissarie och det på ett magnifikt sätt.
Jag ser fram mot den boken, verkligen.
Även om den nya kriminalromanen är suverän, är det helt enkelt dags att avliva den vedervärdige kommissarien.