Har deckaren, spänningsromanen, thrillern eller vad ni vill kalla den, blivit samtidens förevändning för att berätta en bra historia, ett historiskt drama, eller helt enkelt ett slags roman? Oavsett narrativ så göder Tove Alsterdals ”Blindtunnel” dessa frågor på ett mycket angenämt sätt. Hennes nyanserade och återhållsamma prosa lyckas inte bara skapa trovärdighet åt romanfigurer och miljöer, den aggregerar också spänningen just genom sin exakta diskretion till samma fenomen.
Det hade med andra ord varit en utmärkt roman, även utan det ganska ointressanta mordet som inträffar en bra bit in i skildringen. Det mordet kan liknas vid historiemåleriets staffagefigurer, någonting måste ju pryda tavlas förgrund fastän kyrkan, sjön och bergen därbakom är huvudsaken. Här är det stora mordet huvudsaken, de stora folkfördrivningarna och folkmordens Europa, originellt nog iscensatt bland sudettyskarna, de som fördrevs från nuvarande Tjeckien efter andra världskrigets slut. Det lilla mordet inträffar så att säga en passant.
Ett ungt par köper en övergiven vingård i det som var Sudetenland och drömmer livsprojekt, kulturarv och medelklassfrihet undan plikternas vardagar i Sverige. Dessutom är nystarten billig och tillräckligt förfallen för att generera minst hundra husdrömsprogram. Men Europa kommer i vägen, en av de mindre kända revanscherna i nationalistisk anda, denna när samtliga tyskar fördrevs norrut efter kriget. Mitteleuropa tar nu ut sin rätt när den halvt mumifierade kroppen efter en ung pojke upptäcks i den igenmurade vinkällaren. En gammal och mindre död framför massan av de stora, dåtida dödarna: förintelsen, kriget, hämnderna.
En spänningsromans värsta fiende är avsiktligheten. Geväret på väggen måste alltid avfyras, det får aldrig behålla sin valfrihet. Den förutsägbarhet detta skapar håller Alsterdal som regel på avstånd, det som bygger upp hennes intrig är inte det utstuderade eller osannolika, utan det strukturella och övergripande. Historiens facit, oförrätternas återkomst från det århundrade när nationalismens idioti ödelade kontinenten. Det är historien som mördar, nu och då, den lämnar människorna inget val även om geväret den här gången visar sig vara en gammal trädgårdshacka.
En rejäl historielektion alltså, en mollstämd berättelse om ödeskrafter som lämnat Sverige obegripligt skonat men förgiftat resten av vår världsdel. Nationalismens förbannelse som i Alsterdals bok hemsöker släktled efter släktledled med gammaltestamentlig kraft. Något rum åt den försonande glömskan lämnar den inte i hemtrakter som gjorts till slagfält eller till brunkolskratrar.