Huvudperson är pojken Johan, som växer upp i en gruvarbetarfamilj i Kiruna under 50-talet. Berättelsen är fylld av dramatik och Alm har förmågan att skapa spänning redan från början. Den 8-årige Johan leker tillsammans med en yngre kamrat vid en bäck, och den yngre halkar i vattnet och drunknar. Johan förnekar inför polis och föräldrar att han lekt vid bäcken med sin kompis, men den hemska upplevelsen förföljer honom och blir ett skuldfyllt trauma genom hela hans barndom. Han berättar inte för någon vad som hänt.
Det är tyvärr inte den enda olyckan som drabbar Johan. Hans far är ett riktigt osympatiskt råskinn som super allt värre och som misshandlar fru och barn både med kränkande ord och med knytnävarna. Och grannfruarna börjar skvallra om de täta fyllefesterna.
Den stackars Johan mår allt sämre, han blir en kraftlös enstöring, han skolkar från skolan och flyr in i en fantasivärld, där han drömmer om ett annat liv. Han försöker vara till lags, för om han är snäll hoppas han att fadern skall supa mindre.
Fadern mister sitt jobb, han skyller sin olycka delvis på sin oförstående tornedalsfinska fru, som han föraktar. Hon är en ”bypajsare” vars språk han kallar för ett ”jävla perklande”. I själva verket är det hon som tar det största ansvaret för familjen.
Sedan fadern lämnat familjen och fått jobb i södra Sverige, ser situationen ljusare ut för Johan, och under en tid får han det lite bättre. Så börjar hans mamma också supa tillsammans med väninnor och diverse män, och eländet börjar igen.
Kiruna på 50-talet tycks nära nog vara en förgård till helvetet. Det är mycket fyllebråk, slagsmål, pennalism och elände. Men mot alla odds ordnar sig det mesta. Johan lyckas äntligen få en bra lärare när han börjat yrkesskolan, han hittar kompisar att spela gitarr tillsammans med, och han utvecklar ett stort läsintresse med Jack London och Ivar Lo som favoritförfattare.
Den snabba lyckoomkastningen hade behövt mera utrymme för att bli begriplig. Alm verkar mera intresserad av att skapa en spännande och överraskande intrig än av att fördjupa personskildringen.
Språket är omständligt och en smula tungfotat. Upplysningar upprepas och överflödig information tynger berättandet.
Men trots dessa invändningar har Alm lyckats göra en berättelse som driver läsaren vidare. Man vill få reda på hur det går för den olycksdrabbade Johan. Och det går bra till sist.