I barn – och ungdomsboken ”Om jag får stanna” skildrar Kajsa Gordan hur två på många sätt mycket lika kompisar, i samma skolklass, lever under så diametralt olika villkor.
Ilona och Stella är båda 12 år. De går i samma klass och är bästa vänner. Men en sak skiljer dem åt. Ilona lever gömd med sin familj på ett kloster, de sover alla i ett enda rum, och hon vet inte om hon kommer att få stanna i Sverige. Hon har varit i Sverige i sex år och är ständigt orolig för att de ska utvisas.
Byter perspektiv
Ilona brottas också med känslan av att vara osynlig – hennes namn finns inte på någon klasslista och när det är dags för fotografering till skolkatalogen kan hon inte vara med. Stella kan inte förstå varför hennes vän, som är precis som hon, tvingas leva ett så annorlunda liv. Hon oroar sig för Ilona och skäms över att hon själv har det så bra.
– Jag var från början klar över att jag skulle varva Ilonas perspektiv med Stellas. Dels för identifikationsmöjligheten hos båda, dels för att visa att de båda är bra och har jättemycket gemensamt, men stora viktiga bitar i livet som är så olika. Ilona kunde lika väl vara Stella och tvärtom, säger Kajsa Gordan.
Träffat familjer
10 000-tals barn i Sverige i dag lever i papperslöshet eller har erfarenhet av att göra det. Berättelsen i ”Om jag får stanna” är påhittad, och Ilona och Stella baseras inte på verkliga personer. Men Kajsa Gordan har under arbetet med sin roman pratat med olika experter men också med gömda barn och deras familjer. Hon har bland annat besökt ett kloster där familjer hålls gömda.
– Jag var nog lite naiv och trodde att de skulle öppna sig för mig när jag kom dit, men de gjorde de såklart inte. Det var svårt att få dem att berätta om sina känslor. Men det var ändå bra att träffa dem, se hur de har det och så har jag kunnat använda lite bitar här och där av det de har berättat.
”Om jag får stanna” växte fram under arbetet med en annan roman där hon skrev in att barnen i den samlade ihop saker till gömda barn. Hon började tänka på det mer och mer och läsa på i ämnet. Till slut tog frågan om de gömda barnens situation över och Kajsa Gordan bestämde sig för att skriva en bok om det i stället.
Efteråt har hon också insett att en anledning till hennes intresse för detta är att hennes pappa, som var jude, kom som ensamkommande barn till Sverige 1939 som 16-åring.
– Jag har tänkt mycket på att han blev så väl mottagen, det har han ofta berättat om. Jag förstår inte att vi inte kan ta hand om de här människorna som kommer hit nu. Jag kan inte se det, att vi inte har råd, plats eller möjlighet. (TT)