"Eugen Kallmanns ögon" heter Håkan Nessers nya roman. När den börjar är Kallmann död. Han har hittats med bruten nacke i det övergivna kråkslottet Tyska huset.
Vi befinner oss i den fiktiva staden K-, ”belägen i det inre av mellersta Norrland”. Kallmann tjänstgjorde som lärare på en högstadieskola och betraktades som en besynnerlig ensamvarg av sina kolleger, men han var omtyckt av eleverna. Hans lediga tjänst övertogs höstterminen 1995 av Leon Berger, som flytt från Stockholm, efter att ha förlorat hustru och dotter i en båtolycka.
Den som lockat Leon till K- är hans gamla studentkamrat Ludmilla Kovacs, numera kurator på skolan. Leon övertar också Kallmanns skrivbord, och där hittar han fyra dagböcker, svårbegripliga och delvis osannolika. Vad är fakta, vad är fiktion?
Tillsammans med matteläraren Igor börjar sedan Leon och Ludmilla som en sorts vuxna blomkvistare ett ambitiöst detektivarbete för att få svar på en mängd frågor. Var Kallmann en mördare? Blev han själv mördad? Och vad hade den superbegåvade eleven Charlie egentligen för sig? Han umgicks med Kallmann, och det var Charlie som hittade honom död i Tyska huset.
Leon, Ludmilla och Igor får omväxlande fungera som berättare liksom eleven Andrea, som går i samma klass som Charlie och som tillsammans med sin bästa kompis Emma också dras in i detektivarbete. Ibland lyckas Nesser skruva upp spänningen, men eftersom denna berättarkvartett ofta redogör för samma händelser, råkar läsaren ut för många omtuggningar.
Även Andreas mor Ulrika får berätta om sina äventyr i England på 80-talet, när hon förälskade sig i en bohemisk trubadur. Han blev som uppslukad av jorden när Ulrika fött hans barn. Detta mysterium får sin lösning, liksom i stort sett alla andra gåtor i boken. Men jag kan förstås inte avslöja hur allt slutar, det skulle vara som att skriva en innehållsbeskrivning på julklappspaketen.
Det bör tilläggas att romanens generösa omfång tillåter Nesser att utöver deckarintrigerna göra en ganska bred samhällsskildring. Läsaren påminns om att dagens problem med rasism och invandrarhat också fanns på nittiotalet. Ett gäng nynazistiska skinnskallar på högstadiet misshandlar invandrarelever och kluddar ner väggarna med klumpiga hakkors. Och det finns också vuxna rasister på skolan.
Eugen Kallmanns ögon är lika mycket en relationsroman som deckare. Nesser skildrar misslyckade äktenskap, lyckliga kärleksförhållanden, samspelet mellan vuxna och barn, vänskapen mellan klasskamrater, och dessa delar av romanen är minst lika läsvärda som de mer eller mindre skruvade mysterieavsnitten.
Särskilt kvinnoporträtten känns friska och levande. Andrea och Ludmilla är intagande personligheter, och dessutom presenterar Nesser den skarpsinniga polisen Eva Lundblad, som kanske kommer att utreda brott också i kommande Nesser-romaner.
Nesser individualiserar de olika personerna med hjälp av språket. I Kallmanns dagböcker berättar denne begåvade kuf högtravande om sitt märkliga liv, Andrea skriver frejdigt och humoristiskt på sitt tonårsspråk, medan lärarna uttrycker sig mera bildat och korrekt. Och det är skillnad mellan Ludmillas fränare stil och den torrare matematikern Igors berättelser.
Så försjunk gärna, kära läsare, i denna innehållsrika bok, nu när sommaren lider mot sitt slut och höstregn och mörka kvällar väntar runt knuten.