Så även nu när han fortsätter det självbiografiska med ”Dagar bland skuggor, träd och vatten”. En arkaiskt fridfull paradistitel som kanske ger en föraning om vilken ovanlig och poetiskt abstrakt biografi detta är. Nu har Malmö blivit scen och avskildhet, en lägenhet långt från ursprunget, en instängdhet runt tankar och ruelse. Tonfallet är fortfarande metafysiskt högstämt och ambitionen att skriva självbiografiskt har långt till förverkligandet. Desto starkare är synerna genom det vita glaset, de upprepade försäkringarna (med ton av Inger Christenssens ”Alfabet”) om allt som finns i den konkreta världen.
Och genom samma dimsyn försäkringarna att nåden, liksom kärleken är helt konkreta. En tolkningsram av kristen ideologi, en stämning av fromhet och väckelse. Om detta tunga, om död och saknad, om sjukdom, brist och avsked.
Stor roll spelar kopiorna av några gamla fotografier, bleknade i färgen. Föreställande barnet och sjuksköterskan, ömheten mellan dem (det återges på bokomslaget). En berättelse inuti våndan om att lämna ett barn, om avskiljandet. Ett barnsjukhus och författaren som mycket liten, bilderna är skickade av en sjuksköterska som nu är gammal men som en gång haft stora förhoppningar om detta barn och sig själv. Uppbrottet som sliter itu, och Lundberg tänker på Lasarus, han som i Bibeln får nytt liv i ett av Jesus mer bekanta under.
Denna berättelse har fastare konturer, är gripande och begriplig. Den hotar författaren, men den räddar berättelsen med sin meningsfulla kärna. Den skapar en parallellvärld av okända storheter och makter som han aldrig känt till, en djupare komplikation till den redan komplicerade uppväxten. Brevet från den gamla sjuksköterskan slänger han, efter att ha sparat på det i ett år. Den ”sjukdom” som texter återkommande hänvisar till drabbar honom med förnyad kraft, ”jag skriver mig sjuk och jag skriver mig frisk”.
Sjukdomen är hos Lundberg det som förlöser gåtan och skrivandet, gåtan i det som måste formuleras, de underliga sprickbildningarna i ett liv. Det är en mörk bok, tung och prövande, utan terapeutiskt ljus, men med det paradoxala hoppet från Job.