Bepansrad bitterhet präglar Engdahls bok

Det var lätt att tycka om Horace Engdahls aforistiska bok ”Cigaretten efteråt” som kom för fem år sedan.

Slagg och gurgel. "Den omdömesförmåga som Engdahl besitter som bäst grumlas väldigt ofta av ett internt gurgel, en slagg av besvärjelser från en annan tid", menar Kurirens recensent Jan-Olov Nyström.

Slagg och gurgel. "Den omdömesförmåga som Engdahl besitter som bäst grumlas väldigt ofta av ett internt gurgel, en slagg av besvärjelser från en annan tid", menar Kurirens recensent Jan-Olov Nyström.

Foto: Helén Karlsson

Litteratur2016-04-01 06:30

Det är svårt, även med stor distans att säga detsamma om den nya samlingen, ”Den sista grisen”. Den omdömesförmåga som Engdahl besitter som bäst grumlas väldigt ofta av ett internt gurgel, en slagg av besvärjelser från en annan tid. Den lätta och samtidigt väldiga bildningen, den ironiska, men också öppna logiska tonen har bytts mot en bepansrad bitterhet där formuleringarna snabbt vrids till ett tvång som väldigt sällan gör sig besväret att söka sig utanför sina egna begränsningar.

Det är en självtillräcklighet som saknar gräns, och av den sanning Engdahl uttalat om sina bildningsprogram med Liv Strömquist, att han där verkligen lärt sig något genom att betrakta världen ur en annans synvinkel, av den insikten märks nog ingenting. Visserligen finns i all skrivande och analytisk verksamhet just det inre tvånget, att låta orden löpa sitt lopp till slut -köra och vända, kallade Strindberg processen – men Engdahls problem är att han inte vänder, hellre kör han i diket.

Därför kan han servera läsaren smått häpnadsväckande dumheter om kvinnan i absolut form, ”När kvinnor kräver mera fantasi i sexlivet visar de att de inte förstår vad sex är och kanske inte har något riktigt behov av det.”

Då känns bokens avslutande del, det lilla dramat ”Mannen på bryggan”, mer trovärdigt, inte för att den förändrar tonen av misantropi och misogyni, men därför att den får en dramatisk legitimation, en distanserad bild av allt detta som Engdahls bok handlar om. Inte som sanning, absolut inte som vittneslitteratur, men som dramatisk (och kanske varnande) pedagogik över sin företeelse.

Jag undrar vad som hänt, fast media översvämmats av biografiska detaljer om Engdahls liv, alldeles frånsett det verkar han inte riktigt intresserad längre. Och en förströdd aforistiker är en självmotsägelse. ”Att formulera en aforism är som att trampa fel och ta ett danssteg för att inte falla omkull”. Så vackert kunde han formulera yrkesfärdigheten för fem år sedan, nu är det utbytt mot åtskilliga banaliteter i stil med "För att vara en god människa måste man först stå ut med sin egen lukt".

Fast någon gång bränner formuleringarna fast, ”Be Gud att du kan se din löjlighet innan någon annan gör det, inte för att hinna dölja den utan för att kvittera hånet med ett införstått leende.” Klokt, och man önskar att det suttit som den sorgliga devisen över de senaste veckornas litterära hyperventileringar rörande ett intellektuellt kändispars olyckliga utsvävningar.

Litteratur

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!