Infarten till H2 Green Steel.
– Det har beskrivits som att det skulle ge ett enormt lyft åt hela norra Sverige och att det närmast som med ett trollspö skulle lösa en viktig del av klimatomställningen. Där såg jag ett behov av att ge en bredare bild – att det finns komplikationer, saker som kommer att vara väldigt svårlösta, säger Arne Müller.
Just före grinden in till H2 Green Steels avspärrade industriområde i Norra Svartbyn parkerar han sin lilla bil och tittar in mot området. Lastbilar kör ut och in en dumper passerar uppe på jordhögarna där inne.
– Det är väldigt svårt att förstå hur de första tonen stål ska komma ut härifrån 2025. Trots att de har hållit på med markarbeten nu i snart ett år, så är det ju fortfarande markarbeten de håller på med. När själva bygget kommer igång, måste det ske i ett rasande tempo, konstaterar han.
Arne Müller har i flera tidigare böcker skildrat utvecklingen i norra Sverige, ofta med fokus på sådant som har med naturresurserna att göra och nu kände han att det var dags igen och fick med sig fotografen Erland Segerstedt.
– Utvecklingen vi har sett under de senaste åren är oerhört spännande och dramatisk. Det är svårt att hitta en plats i världen där man ser så många stora investeringar av det här slaget inom ett så begränsat område. Jag tycker att man kan se det som ett koncentrerat storskaligt laboratorieexperiment för den strategi och det vägval för klimatomställning som har gjorts i hela Sverige, EU och Nordamerika.
Arne Müller har skrivit boken "Norrsken: Drömmen om den gröna industrin" med fotografier av Erland Segerstedt.
En kommun som Skellefteå, som i åratal kämpat i motvind, har äntligen kunnat vända sin befolkningstrend och vuxit i och med batterifabriken Northvolts etablering. Samma sak väntas hända på orter som Boden, Luleå och i Malmfälten.
– 1 500 nya industrijobb i en kommun som Boden är ju jättemycket och stålverkssatsningen kommer också att generera en hel del kringarbeten.
Den första uppenbara komplikationen han ser är bostadsbristen. I Skellefteå har kommunens bostadsbolag varit drivande i att bygga, medan de privata aktörerna har kommit på banan först när de såg fabriksbyggnader på plats.
– Ändå var det i ett maximalt gynnsamt läge. Det fanns ett statligt investeringsstöd, det var nollränta och vi hade inte fått den här inflationen som vi haft det senaste året.
Boden kommer in i ett svårare läge.
– Det finns konkreta och spikade planer på ungefär 400 till 500 bostäder, men vad som skulle krävas för att klara kommunens befolkningsmål är 1 600 bostäder fram till 2025, vilket är fyra gånger så mycket. Här finns ett väldigt tydligt glapp och man kan åtminstone se en risk för vi kommer att få se det vi kallar fly-in-fly-out, eller drive-in-drive out, det vill säga att man långpendlar till arbetet.
H2 Green Steel håller fortfarande på med markberedning, några byggnader syns inte ännu inne på området.
Det var tre saker han ville kolla när han skrev boken och bostadsbyggandet har stark koppling till en av dem: Kommer samhällsutvecklingen att bli så gynnsam som det sägs?
Arne Müller betvivlar inte att satsningarna ger en knuff framåt för befolkningstutvecklingen på berörda orter. Däremot varnar han för att det finns en risk för att klyftorna inom regionen vidgas.
– Forskarna talar om 45 minuters pendlingsradie – där går gränser för var man kan se positiva effekter.
Samtidigt blir det en stark påfrestning på samhällena där utbyggnaden av bostäder, skolor, infrastruktur och service kräver stora kommunala investeringar.
– Det jag tycker är bekymmersamt är att detta inte finns med i den nationella politiska diskussionen. Vi har inte sett någon motsvarighet till de investeringar som görs nu och det finns nästan ingen politisk diskussion på riksdagsnivå om hur det ska vara möjligt att klara av.
Arne Müller möter upp utanför H2 Green Steels stora stålverksbygge i Norra Svartbyn.
Hans andra frågeställning är: Går det att få fram de stora mängder el och metaller som krävs för den här typen av klimatomställning?
– Det handlar om energimängder som är svårhanterligt stora. Bara de största projekten kräver 100 terawattimmar per år. Det kan man jämföra med hela Sveriges användning av el idag som är 140 terawattimmar per år. Luleälven producerar knappt 15.
När han frågar företagen så svarar de att de i första hand vill ha vindkraft eftersom det är billigast och allra billigast är landbaserad vindkraft.
– Det behövs någonstans mellan 4 000 och 5 000 vindkraftverk för att producera så mycket el som krävs. Då kan man förutse att det kommer att bli skarpa konflikter om markanvändningen. Konflikter är det redan nu och idag finns det ungefär 1 000 vindkraftverk i Norrbotten och Västerbotten.
Metallerna går att få fram på kort sikt, även om det får stora miljökonsekvenser både här och i andra delar av världen.
– Jag har precis nu på morgonen läst en artikel om litiumutvinningen i Sydamerika som kommer att dränera de redan knappa vattentillgångarna.
Arne Müller, författare och frilansjournalist från Umeå, vill komplicera bilden av industrisatsningarna i norr.
På längre sikt däremot kommer metallerna inte att räcka, fastslår han, om man tänker sig att man ska genomföra den här typen av klimatomställning i global skala, det vill säga att vi fortsätter att göra allting vi alltid har gjort i alla delar av samhället och bara byter fossila bränslen mot i första hand el. Vissa metaller kan det bli brist på redan inom en tioårsperiod.
– Det går inte. Metaller används över hela linjen, i vindkraftverk, solpaneler och batterier. Allt detta kommer att behövas i enorm skala.
Det krävs sällsynta jordartsmetaller, koppar, stål, legeringsmetaller, tellur, indium och så vidare.
– Tar man koppar som exempel så räcker det endast till 19 procent av omställningen enligt forskare i Finland. De andra batterimetallerna räcker till ännu mindre. Det är vad alla prognoser visar. Därför är det omöjligt och det kan ju kännas lite dystert.
Området där H2 Green Steel etableras är avstängt för obehöriga.
Den tredje frågeställningen är om dessa nya industrier verkligen är fossilfria.
– Där gäller det att hålla tungan rätt i mun. När man tittar på deras ansökan om miljötillstånd så ser man att även de här nya stålverken släpper ut koldioxid. Även om man i det första steget av processen använder vätgas behövs det i den fortsatta förädlingen av stålet ändå en viss mängd gas. Man behöver även pellets i sin stålproduktion och också tillverkningen av pellets orsakar koldioxidutsläpp.
Elen i sin tur kommer från vindkraftverk och vindkraften ska tillverkas och det ska huggas ner skog och byggas betongfundament. Allt detta orsakar också koldioxidutsläpp påminner han om. Och själva investeringarna orsakar också koldioxidutsläpp. Under byggfasen används nästan enbart dieseldrivna maskiner och det kommer att användas stål och betong.
Arne Müller har räknat ut att ett stålverk som H2 Green Steel kommer att släppa ut drygt en miljon ton koldioxid per år.
– Och det är fantastiskt bra, för ett konventionellt stålverk skulle släppa ut tio. Men den slutsats jag tycker att man kan dra är att vi inte kan använda hur mycket stål som helst, även om vi går över den till här nya metoden. Annars håller ändå inte koldioxidbudgeten.
Arne Müller har kommit upp från Umeå för att föreläsa om sin bok och passar på att köra fram till H2 Green Steel i Boden för att se hur arbetet fortgår.
Globalt är det fortfarande nödvändigt att minska energiförbrukningen om mänskligheten ska ha någon framtid om några hundra år, varnar han, och det kräver djupgående förändringar i vår ekonomi.
– De skiften som görs i teknologin nu i Boden, Malmfälten, Luleå och Skellefteå är en viktig del av klimatomställningen. Men om det inte kombineras med en oerhört effektiv hushållning av våra knappa resurser, då kör vi i väggen.
Hushållning och att faktiskt tillverka mindre av vissa produkter är emellertid något som industrin inte är intresserad av, erfar han.
– Här finns en tydlig motsättning mellan näringslivets intressen och det som behöver göras
Han vill ändå inte ge upp hoppet, utan ser stora möjligheter att vi ska klara av det. Ett tydligt exempel där det går att göra förändringar är bilsektorn.
– Den genomsnittliga bilen i Sverige har ökat med flera hundra kilo i vikt de senaste åren. Utvecklingen måste gå i andra riktningen. Bilarna måste bli mindre, ha små motorer, vara enkla att reparera.
Det finns också forskning och en del praktiska exempel i europeiska städer på att man kan hålla nere behovet av bilar. Han nämner Paris, där man bygger om gator till gång- och cykelbanor och satsar på att flytta servicen så nära människor som möjligt.
På längre sträckor är det tåg som gäller för både godstransporter och människor.
– Men det handlar om att hela samhället måste spara och bli mer resurssnålt och detta inte på individnivå, utan det krävs stora samhälleliga insatser.