Det förstnämnda skjuter hon gärna i förgrunden, våldet håller hon nedtonat. ”Vänd dig inte om” är berättelsen om förflutenhet och nutid, om Beckomberga, rumänska fattiga och en man som dödas av sin egen manlighet.
Fast det förstår man först längre fram, först mördas Svante i natten i det gentrifierade Beckomberga, mitt i mentalsjukhusets upprenoverade idyll. Och exhustrun misstänks eftersom hon stalkat honom lite lagom sådär, kan inte glömma kärleken. En tiggande kvinna har också sett mordet men är alldeles försvunnen och oanvändbar som vittne. Och så dyker de konstiga liken upp i den gamla sjukhusparken och allting blir mycket mystiskt medan exhustrun Eva påbörjar sin privatspaning.
Som för henne genom Beckombergas tunga historia, genom Berlins alternativkvarter, djupt in i Rumäniens landsbygd (för att inte tala om Darknet), på jakt efter en son, ett vittne och sanningen om ett mord.
En deckare är alltid ett hot mot sig själv, konstruktionen är ju uppenbar, avsikten spänner alla trådar i intrigen och det krävs så små misstag för att de ska brista, att man ska börja tvivla på sannolikheten, sluta tro på fiktionens sanning. De misstagen tillåter sig inte Alsterdal, det omsorgsfulla handlaget med det som kallas empiri, trovärdigheten i detaljerna från Rumäniens romska elände eller Beckombergas ekande kulvertar eller vilka böcker som stod i sjukhusbiblioteket på 1970-talet – det håller samman den pedagogiska trovärdigheten.
Och så befriande det är med en deckare som saknar det massiva övervåldet eller de sadistiska hämnderna som är så störande hos många av de stora namnen. Våld är ju i verkliga livet oftast banalt och kortvarigt, sällan orkestrerat med någon större finess. Alsterdal bibehåller sitt humanistiska lugn.
En eloge också för bokens kanske mest trovärdiga person, den gamla psykiatrisjuksköterskan Ulla Andersson med sin fullständiga förtrogenhet med yrket och sin gamla arbetsplats, rastande sin lilla hund Gunvald (!) på ett sätt som dyrkar upp underjordens och Beckombergas gemensamma gåtor.