Huvudpersonen Junes känsla av omöjlighet och av total avsaknad av framtid är något han lätt kan identifiera sig med själv.
Är det verkligen möjligt att den här mannen har varit nere på botten? Välklädd, vältränad och vältalig väntar han redo för intervju. Bill Clegg må visserligen vara mer litterär agent än författare, men när han debuterade skönlitterärt var det med en roman som blev nominerad till Bookerpriset.
– Jag är en varg i fårakläder, säger han nu och berättar att han kvällen innan försökt sälja in författare från sin egen agentur till sitt svenska förlag.
2005 hade han knarkat och supit bort det mesta: sin partner under åtta år, och sin första litterära agentur med författare som Nicole Krauss och den Nobelpristippade Anne Carson i stallet. Hans vänner orkade inte längre med honom även om han trots allt uppbådade kraft att gå en antidrogbehandling och långsamt blev varse en ny framtid.
Det tog ett och ett halvt år.
– För mig handlade det om de människor jag träffade efter behandlingen. I New York finns jättemånga som försöker komma tillbaka efter missbruk, jag är säker på att de finns här i Stockholm också. Det är som ett osynligt samhälle som finns bara för dem som behöver det. Jag hade aldrig träffat de här människorna annars. För mig blev de plötsligt de allra viktigaste, som en ny familj.
Debutromanen "Familjen jag hade" handlar om June Reid som mister sin dotter, svärson, ex-man och sin nye pojkvän när hennes hus brinner ner till grunden. En städerskas termosar med soppa blir det första steget till en ny framtid.
Men lika mycket det är som en skildring av den totala förlusten handlar romanen om en småstad i delstaten Connecticut, snarlik Bill Cleggs egen uppväxtort, Sharon.
När han skrev sina självbiografiska böcker om sitt drogmissbruk skrev han också ner alla sina minnen från uppväxten i en delstat vars hus och gårdar i stor utsträckning blivit fritidshus åt rika New York-bor, däribland Meryl Streep och Whoopie Goldberg.
– Jag kom verkligen ihåg de här spänningarna mellan de välbärgade som kom på helgerna och den lokala arbetarklassen som städade deras hus, klippte deras gräs och lagade deras tak medan de var borta. Det är en stad med en arbetarklass men också med några väldigt rika. Bara att vara i närheten av de här människorna som levde helt annorlunda liv skapade komplicerade känslor, och det var så boken började.
Under hela studietiden jobbade Bill Clegg extra i de rika New York-bornas trådgårdar. Nu har han ett eget fritidshus 40 minuter från uppväxtstaden och anlitar själv lokal arbetskraft.
– Jag är fienden, men jag identifierar mig med dem som klipper vårt gräs. Jag har alla fall lyckats berätta att jag trädgårdsarbetade under de år jag pluggade.
Sitt skrivande beskriver han som beroendeframkallande men på ett helt annat sätt än drogerna.
– När jag tog droger handlade det om att fly, när jag skriver blir jag mer närvarande. Om jag haft en bra skrivdag hoppas jag kunna återvända på samma sätt som till ett bra rus. Skillnaden är att med drogerna kommer man aldrig tillbaka till den där första upplevelsen, medan skrivandet bara blir mer och mer tillfredsställande ju djupare man går in i det. (TT)