För tio år sen reste jag till Prag med min dåvarande folkhögskoleklass. Vi var en osedvanligt ambitiös trupp, som förbryllade linjeledaren i vår valpiga iver att tilldelas skrivuppgifter. Vanligtvis brukade skriveleverna göra myteri redan första timmen på tjeckisk mark, för att därefter spendera resterande dagar och nätter på inrökta hak där författarskapet konstituerades av ett hundratal vingliga namnteckningar på ölkvitton.
För mig var det omöjligt att inte skriva. Det var min första vår utflugen från föräldrahemmet, från Luleå till skånska slätten till Prag. Alla dessa körsbärsblommor! Kafkas grav i spirande grönska! Basker och billiga cigaretter! Ja, jo, öl också.
Men förundran falnade, som den gör, med tiden. För vissa av oss blir våren aldrig riktigt enkel, oavsett vilken växtzon den genomlevs i. Årstidsbunden depression, eller SAD enligt en välfunnen engelsk akronym, är en förhållandevis vanlig diagnos och tveklöst en ännu vanligare självdiagnos. Rent medicinskt brukar tillståndet förklaras av att hormoner och signalsubstanser blir prilliga av höstens och vårens plötsliga omställningar i förhållandet mellan dagsljus och mörker. Men som brukligt i själsliga tillstånd är det lockande att gräva vidare, djupare, och fråga sig varför en sång som inleds med orden ”vårvindar friska” är förenad med en sådan hjärtslitande melankoli.
Jag tyckte nog ändå att det var enklare att uthärda när jag sjöng i kör. Under varje år av min grundskole- och gymnasietid bjöds tillfälle att möta årstidsväxlingen med valborgsmässosångernas besvärjelser: ”Sorgen flyr för våren. Glädje ler ut tå-å-ren!” När det skrålas i grupp låter det nästan sant. Endast som en del av en gemenskap är det möjligt att iscensätta den där Disneyfierade vårbilden som spritter och bultar av optimism och nyförälskelse.
Men utan en diger kontaktlista och följare på Instagram finns ingen anledning att fotografera årets första vitsippor, snarare kan de framstå som en kondoleansbukett. Och vårvisor för solisten, utan körarrangemang, är undantagslöst förkrossande historier som Håkan Hellströms Valborg.
Jag älskar dem naturligtvis ändå. Så som jag älskar allt sorgligt, och en kär vän som övergivit begreppet Våren för det mer realitetsanpassade Svåren.
Det är faktiskt helt rimligt att besväras av en del av det som kommer upp i tö. Och det finns ingen lagstadgad skyldighet, ens i Norrbotten, att sätta sig på en uteservering så snart vädret tillåter. Man kan finna tröst i att våren, på våra breddgrader, är en kort affär. Man kan sova djupt och länge bakom neddragna rullgardiner. Och kanske, i ett ögonblick av lättsinne, unna sig ett par nya tygskor.