Om jag hade varit Aristoteles och suttit på mitt moln och blickat ner mot jorden skulle jag ha strukit mig lite självgott över mitt välansade skägg och sagt ”vad var det jag sa?”. Eller så skulle jag ha viftat frustrerat med min papyrusrulle och ropat ”varför har ni inte lyssnat på mig?”. Jag känner honom inte tillräckligt väl för att avgöra vilket temperament han hade, så vi får nöja oss med gissningar. Däremot kan vi så här ett par tusen år senare fortfarande ta del av hans tänkande, och han var bland annat en ivrig försvarare av kulturens egenvärde. Han ska till exempel ha lyft fram historieberättandet som ett av fundamenten för ett fungerande samhälle. Han drog det så långt som att hävda att usel berättarkonst leder till dekadens och förfall.
I sin bok ”Story” spinner manusgurun och professorn Robert McKee vidare på tråden och säger att en kultur inte kan utvecklas utan ärligt och kraftfullt historieberättande. Ett samhälle som matas med ihåliga och ytliga berättelser degenererar och urartar.
McKee använder alltså inte blygsamma ord i sin analys av läget. Enligt honom har en urholkning av gemensamma värden lett till en urholkning av förmågan att frambringa relevanta berättelser. En ömsesidig påverkan mellan konst och liv med andra ord. Inte på ett personligt plan så klart, för i så fall hade stora genier varit moralens riddare och det hade varit alltför enkelt och inte alls i linje med existensens anarkistiska brist på ordning och logik, men på samhällsnivå.
Idag får väl filmen sägas vara den mest spridda och dominerande formen av berättande, vilket osökt får en att vända blicken mot det stora landet i väster med dess enorma filmfabrik.
Enligt McKee var det bättre förr, i såväl Hollywood som i Europa. På den tiden när de fortfarande kunde skriva manus med djup och autencitet. När de kunde göra filmer som verkligen betydde något och hade något att säga sin publik.
Visst händer det att det görs en och annan Hollywoodrulle som kommer att finna sin plats bland klassikerna. Men överlag sätter vi inte likhetstecken mellan Hollywood och kvalitet.
Utvecklingen av #metoo under de senaste månaderna har väl gått få förbi. Det hela började förvisso inte, som vi trodde från början, med Alyssa Milano eller Harvey Weinstein, utan med den afroamerikanska aktivisten Tarana Burke bland flickor och kvinnor långt från röda mattan. Men ärligt talat: det är knappast en nyhet att medie- och kulturbranschen, med Hollywood som anförare, lider av sexism och hierarki, både bakom och framför kulisserna. Weinstein är uppenbarligen inte unik. Frågan är snarare om Aristoteles och McKee har rätt och om det inte är en slump, utan ödets ironi att det var i just Hollywood det hela tog fart och blev viralt.