Egentligen hade han inget att klaga på. Han hade ett bra jobb med bra lön och fina förmåner.
Men när han sakta närmade sig pensionsåldern kom tankarna. Och en dag vaknade han på ett hotellrum någonstans i Europa och kände att han hade fått nog. Alla dessa resor! Hela tiden! Alla timmar på dygnet som han ägnade åt att bara jobbajobbajobba. Och resten då? Var hade allt det andra tagit vägen? Livet?
Det är sådana tankar man kan få när man vaknar på ett anonymt hotell efter några tusen tjänsteresor. Men för just den här mannen var det droppen. Han sa upp sig från sitt arbete, sålde allt han ägde och köpte en liten lägenhet i Paris. Och ända sedan den dagen har han tillbringat sina dagar med att gå runt på stadens gator – och spela in dess ljud. Resultaten postar han på sin sajt. Att spela in ljudlandskap (allt som hörs på alla stadens platser) för att bevara dem för eftervärlden är en tämligen liten, men energisk liten nisch. Det finns människor över hela världen som gör detta, företrädesvis lätt säregna män.
En dag kommer vi naturligtvis att vara dem evigt tacksamma, för när ljud väl försvunnit kommer de aldrig åter. Och då får vi väldigt svårt att föreställa oss hur det egentligen var att befinna sig på just den platsen vid just den tidpunkten.
Är hörseln det sinne som förmedlas sämst i dagens journalistik? Att vi får tydliga beskrivningar av hur saker ser ut och hur saker känns är uppenbart. I förbifarten brukar också någon mening om hur det luktar eller hur det smakar läggas in i reportagen, men ljudet är oftast helt bortsorterat. Det kan låta som en småsak, men är faktiskt inte helt oproblematiskt. Skulle vi kunna använda dagens tidningar för att i framtiden åka tillbaka i tiden och återuppleva känslan av 2016 genom texterna? Nej, inte om vi vill veta hur saker och ting lät.
Kanske har det med den ökade tidstressen att göra – där varje journalistisk text måste skrivas på kortare tid än förut – kanske handlar det om en mer generell trend för hur en levande text ska se ut och vad den bör innehålla för beståndsdelar. Hur som helst är det ganska sällan som man får en känsla för ljudrummet i dagens reportage (bortsett från de reportage där ljudnivån är anledningen till att det skrivs: exempelvis skildringar av högstadieskolor). När stötte på ljudlandskapsinspelaren på en konferens. När han hade berättat sin historia frågade jag honom om han hade ett roligt liv idag. "Det är fantastiskt!", svarade han. "Vad skulle kunna vara bättre?" Antagligen behöver vi de där ljudinspelande männen mer än vi anar.