Innan vi skiljs åt berättar jag vad min titel är. – Oj, det där kan bli svårt, säger reportern och gör en grimas.
När reportaget så småningom sänds har hon gett mig en helt annan titel. Vad får man egentligen vara i medierna? På nyhetssidorna får folk ha vilka titlar som helst.
Nyhetsflödet visar en värld där de flesta människor arbetar på företag och har korrekta jobbeskrivningar. Märkligt nog upphör denna värld att gälla så fort det handlar om opinionsmaterial eller kulturartiklar. Här är en stor del av landets företag portade – och faktiskt också en hel del yrken.
De flesta kultursidor består av frilanstexter. Den som kikar igenom en bunt tidningar märker snart att vissa av skribenterna har titlar, som exempelvis ”litteraturvetare” eller författare”, medan andra kallas saker som ”skribent” och ”kulturskribent”. Bakom de första döljer sig personer med jobb som betraktas som godkända, bakom de andra finns påfallande ofta människor som ofta gör något helt annat. Deras titlar passar bara inte in. Du kan i de flesta fall inte vara ”kommunikatör” på en kultursida. Du kan heller inte jobba på ett vanligt företag.
Men ännu mer intressant blir det om man tittar närmare på public service.
– Vi kan inte nämna företag, är en vanlig mening man får höra vid medverkan i radio eller tv. Bakgrunden är ett regelverk där redaktioner ska vara försiktiga med publicitet kring företag. Man ska akta sig för ”otillbörligt gynnande”.
Men precis som på kultursidorna verkar SVT:s och SR:s rutiner vara både motsägelsefulla och styrda av annat än tydliga ramar. Jag, som arbetar på ett mindre samhällsengagerat företag, har aldrig någon gång varit med om att det varit okej att företagsnamnet nämns.
Vilket också gör min titel omöjlig. Alltså förvandlas jag till ”debattör”, ”föreläsare” eller ”skribent” när jag uttalar mig i samhällsdebatten. Trots att det handlar om vad jag faktiskt gör på min arbetstid. Företagsnamn från mediebranschen är dock av någon anledning undantagna. Oavsett hur kommersiella de är. Detsamma gäller forskarvärlden (oavsett om forskningen är finansierad av statliga pengar eller av näringslivet).
Problemet med detta är så klart att det skapar en världsbild där näringslivet aldrig ses som intresserat av att vara delaktigt i samhällsdebatten. Att det alltid finns en dolt marknadsföringssyfte i bakgrunden, vilket i förlängningen gör att det känns som något lurt med företag i sig. Troligen är det inte så vi kommer framåt i samhället.