Varannan svensk tycker att medierna rapporterar för mycket från Almedalen. Två av tre skulle inte sakna politikerveckan om den försvann.
Ungefär så ser allmänhetens bild ut av en av årets största mediehändelser – som drar igång om drygt tre veckor.
Arrangemangen i Almedalen har vuxit till att få så stor betydelse att få organlsationer, företag, kommuner, politiker eller opinionsbildare tycker sig ha råd att inte vara på plats. Huruvida kostnaderna motsvarar utkomsten – om de där mötena egentligen är värda pengarna – är svårt att svara på. Inte minst eftersom de offentliga aktörerna aldrig redovisar arbetstid när de berättar hur mycket de lägger ned på sin närvaro. Men att det varje år läggs häpnadsväckande stora summor skattepengar på offentlig närvaro i Visby är ingen underdrift.
Almedalen är på många sätt en unik företeelse: en gratis, helt öppen politikfest där alla åsikter kan brytas mot varandra. Även som mediehändelse är den ytterst speciell. Med undantag för nationella val har få andra återkommande händelser samma förmåga att placera sig mitt i mediernas fokus och sopa bort i stort sett allt annat från agendan – helt oavsett vad publiken faktiskt är intresserad av.
Det är naturligtvis inte Almedalen i sig som skapat den här vattenhålsmentaliteten, där alla söker sig till samma källa. Vi ser precis samma sak i mindre skala under ett socialt drev på Twitter (där ”alla” känner sig manade att ha en åsikt om dagens upprörande ämne) eller för den delen i ett helt vanligt nyhetsflöde, där riktigt stora toppnyheter har en förmåga att suga till sig ämnen av mindre vikt och få dem att kretsa kring sig.
Men det speciella med Almedalen är att medierna själva är drivande aktörer. Genom sin massiva mobilisering och den allt större bevakningen, bidrar man också till att göra Visby till en plats som ingen kan välja bort. Vilket så klart får sin inverkan på ämnena, debatten och utspelen.
Det symbiotiska förhållandet mellan medier och politik har förvisso påpekats i en rad forskningsrapporter och brukar nämnas i kritiska artiklar på kultursidorna, men man kan knappast säga att medierna är särskilt intresserade av att vara drivande i diskussionen. Det hade heller inte varit omöjligt, med tanke på den uppladdning som redaktionerna gör inför arrangemanget.
Att Almedalen leder till konkreta resultat för de närvarande aktörerna genom att massor med värdefulla kontakter knyts under veckan, råder det inga som helst tvivel om. Men för redaktionernas del måste det ändå ses som en intressant detalj att ett konkret resultat för medierna inte kommer att vara samma sak som ett resultat för publiken – där ju majoriteten ryggar instinktivt inför den uppblåsta bevakningen. Så vad innebär då Almedalen för resultat för medierna? Det är en fråga som det faktiskt inte är helt lätt att svara på.