Det tar mig en stund att artbestämma den, så malplacerad som den är mellan årstiden och den lätta huvudvärk som kommer sig av att ligga efter i middagsplaneringen. Men när jag väl sätter ord på förnimmelsen så kan den inte kallas för något annat än – Upprymdhet.
Jag inser att min förbryllande entusiasm är förbunden med någonting som väntar inne i butiken, ett löfte som jag glömt bort att jag fått. Semlor? Ja, jo, fastlagsbullen är förstås ett starkt värn mot februarimånadens upprepade tjuvnyp. Men strax innanför de automatiska glasdörrarna möts jag av mitt hjärtas verkliga mål och mening, anledningen till att jag ler så saligt under lysrören. Det är tulpansäsong.
I de tidiga tjugoåren ägde jag knappt en krukväxt, än mindre en vas. Sporadiska lyckönskningsbuketter och gratulationskvastar spreds ut i vinflaskor och tillbringare, obegripliga och en smula löjeväckande i sin föråldrade välmening. De vissnade och jag slängde bort dem med en känsla av lättnad.
Men någonstans efter tjugosjuårsstrecket, åldern då rockstjärnor dör, började jag gå i allt snävare cirklar runt stormarknadens blomsteravdelning. Jag ställde mig så nära floristens skyltfönster att det blev imma på glaset. Jag tänkte att en kvist eukalyptus, bara. Och några vaser från loppisen för säkerhets skull. Två, tre stycken. Eller tio.
Under tulpansvindeln i Nederländerna under 1630-talet, den första spekulationsbubblan, kunde en enda lök av arten Semper Augustus betinga 120 000 kronor. Tre gånger så mycket som ett kanalhus. I en essä i ämnet skriver historikern Peter Englund, tidigare ständig sekreterare i Svenska Akademien, att haussen startade när tulpanen blev ”en angelägenhet för landets stridbara och välbärgade borgerskap, personer med en betydligt mer krass mentalitet än de världsfrånvända lärda och de handelsföraktande aristokrater som tidigare kultiverat blomman.”
2010-talets tulpanfeber är inte lika extrem, och den eldas kanske snarare av influensers och heminredningsmagasin som från och med januari varje år sprider bilder av gnisslande, franska, puderrosa, knoppande eller konstfärdigt överblommande tulpanknippen.
Dagligvarukedjornas billiga tiopack lever sällan upp till dessa idealbilder. ”Din kärlek är hopplös” betyder en gul tulpan, enligt blomsterspråket. Må så vara. Men det är ändå den kärleken, solgul, knallröd, fåfängt skär, som får mitt hjärta att sjunga när jag packar upp kassen från snabbköpet. Tulpanerna och semlorna. För naturligtvis köpte jag även såna.