Någon sorts eftermäle vill man väl åstadkomma, när man nu trots allt befinner sig i den litterära branschen.
För inte så länge sedan hade jag äran att göra ett studiebesök på Svenska Akademien. Tillsammans med ett antal kollegor i Författarförbundet fick jag stiga ända in i det allra heligaste, där de aderton har varsin förgylld karmstol med kungligt blå plysch i en sal med högt i tak och polerade kristallkronor. Mot löfte om att hålla bilderna för oss själva fick vi ta några foton för att föreviga stunden.
Vi fick aldrig klart för oss varför det var sekretess eller vad som skulle hända med oss om vi bröt mot den. Nu bläddrar jag igenom min telefon, men de där bilderna tycks försvunna. De kanske har självförstörts, som uppdragen i ”Mission Impossible”-filmerna. Annars känns det som om det hade varit läge att strunta i respekten för Akademien och instagramma mig själv i ständiga sekreterarens stol, nu när allt det där högtravande visat sig ganska solkigt.
Och det framstår som om Akademien genom sin ställning kastar en skugga över hela det litterära etablissemanget. Att i dessa dagar stoltsera med priser och stipendier framstår snarast som bortkastat skryt. Ingen seriös kulturarbetare kommer väl för en viss tid framöver att vilja bli offentliggjord och hamna i tidningen som mottagare av någon fin utmärkelse, för vem vill bli misstänkt för att ha vänslat sig till Augustpriset?
Nej, bättre då att göra som de riktigt stora filosoferna och författarna. Bättre att sälla sig till den fritt tänkande och rebelliska skaran, nedvärderad under sin livstid, i bästa fall ansedd efter sin död. Det är nämligen trösterikt många av de namn som levt vidare till eftervärlden som inte åtnjöt någon större bekräftelse under sin livstid, utan avfärdades som farliga, galna eller bara obegåvade. Ju mer subversiva åsikter, desto mer utfrusna. Heinrich Heine gick i landsflykt, Fjodor Dostojevskij hamnade i Sibirien och Hannah Arendt blev inte fullt erkänd förrän efter sin död. Det är ett fint sällskap att hamna i.
Det som är politiskt korrekt idag kan skilja sig markant från vad som var mainstream i en annan tid. Majoriteten av den svenska intelligentian stod inte i frontlinjen när nazismen började spira på 30-talet. De författare som gjorde det hamnade lätt i kylan, bland annat Hjalmar Söderberg. Han var också en av de som av tongivande kritiker förväntades bli bortglömd ganska snart, men medan framgångsrika samtida hamnat i glömskans korridorer tycks hans romaner ständigt aktuella.
Heder och berömmelse eller hån och bespottan kvittar lika för den som vill bli hågkommen. Eller i Harry Martinssons fall en ödesdiger kombination av båda. Om han sluppit tilldelas det eländiga Nobelpriset kanske han sluppit begå harakiri.