Kvalitet är något som kritiker sällan berör. Kanske gör de som jag, låter ett antikverat begrepp fungera som grovsåll när de bestämmer vad man tänker skriva om, och vad inte. Kvalitet är inte postmodernt gångbart, det har förpassats till det undermedvetna.
Under sommaren läste jag romanen av en ung författare där språket var fullt av stil, men utan kvalitet. Meningarna proppade med avsikt: se jag behärskar en konsekvent oförmåga till uttrycksfull prosa. Jag lade undan boken. Lite senare kom den motsatta förmånen; en romanförfattare, en med stil, med kvalitet och det där som förr kallades estetik. Alltså förmågan att genom uttrycket förnya själva berättelsen.
Det är detta senare som utmärker författaren. Andra, som skriver ändå, sysslar med redovisning. Ännu en av sommarens läsningar var essä- eller tänkeboken av X. Hen får förbli anonym, det är bara råhet att uttala det dåliga vid namn, även om det är sant. Jag tröskade mig igenom boken sida för sida och märker hur halmstacken växer. Och jag tänkte, det här är ingen uppgift för den kritiska diskussionen, det dåliga är ett problem för pedagogen, för läraren vid skrivarlinjen eller för redaktören på förlaget. Det finns ingenting att diskutera i en viss typ av dålighet, nämligen den när dåligheten representerar höjden av förmåga. Som hos den evige gymnasisten som verkligen kan redovisa rad för rad av det inlärda, men aldrig tänkt en egen tanke. Som i allt är förträfflig och saknar lyten i meningsbyggnaden (börjar aldrig meningar med ’och’) men är kroniskt försäkrad mot överraskningar.
En annan slags kvalitet problematiserar sig hos egenutgivningen, amatörerna, byaböckerna. Där maskerar sig ofta värdena bakom språket, läsningen blir en slags gruvbrytning där gråstenen täcker guldådrorna, men de glimmar likfullt. Byaböckerna blir framtida källor för mikrohistorien, memoarerna på eget förlag kompletterar bilderna av människan och hennes tid, stilen är ofta en brist, men förstör heller inte uttrycket. Den nördigaste kataloghistorien blir ovärdelig just genom sin besatta detaljrikedom.
Naiva konstnärer kallas sådana som Lim-Johan, Nils Nilsson-Skum eller Henri Rousseau. Uttrycket saknar skolning men är ändå stort. Jämförelsen till litteraturen haltar en smula, men kategorierna här ovan ligger närmast. Hos de oskolades möjliga triumfer. I Norrbotten en sådan som Verner Boström, särlingen som återvände till sitt Haukijärvi. Och innan sin död i vådeld 1982 diktade oförglömliga rader:
Julen och åren i tiden
I fordomstid och nutid
Det lyser i tiden åren.
Det lyser tider och åren
Och räknas tider och åren
Det lyser jul och åren tid.
Det lyser dagar och veckor
Det lyser månader och år
Och det lyser sol och tider.
Det lyster i sommartid
Det lyster växt och skörd
Det lyster och höst och vinter.
Och i tidsvårens tider
Lyser i försommartider.