Jag vet hur hjärnan känns när det är morgon. Det är inte morgon, men någonstans ringer ändå en klocka. Omöjlig att ignorera.
En ganska stor del av klickbetena i mitt skräddarsydda flöde på sociala medier rör sömn och sömnlöshet. Det är stress, det är depression, det är fullmånesmystik eller skärmarnas bedrägliga ljus som fräter sönder dygnsrytmen. På det privata planet kan det till exempel vara två förskolebarn med kräksjuka, en katt som klättrar in bakom rullgardinen för att putta ner blomkrukor, en närliggande återvinningsstation där hobbyligister kastar smällare i containers klockan 01:48.
Men just den här natten är det alltså inget av detta som bär skulden till min ofrivilliga vaka. Det är, förstår jag efter en stunds desorientering, stadens kyrkklocka som hakat upp sig. Den ringer tolv slag, tjugofyra, och vidare i oräkneliga ding och dång med missljudande, stegrande övertoner. Resten av min familj sover lugnt vidare.
En initial oro över att någon annan ska bli väckt, förbyts snart i irrationell bitterhet över att ensam ragla mellan balkongdörren (från vilken jag kan se kyrktornet) och barnrummet, från sängen till köket där katten tror att det är dags för frukost. Klockan är tio i fyra, fem över, tjugofem över. Efter ytterligare tjugo minuter undrar jag om jag möjligtvis blivit galen, där jag ligger tårögd och ursinnig med två huvudkuddar över högerörat. Jag kastar tysta förbannelser över i tur och ordning min lilla hemstad, Svenska kyrkan, livets alla orättvisor och vår moderna tid med all sin förfelade automatisering. Jag tänker att inget av detta hade hänt under den puckelryggige Quasimodos tillsyn. Även om jag får medge att människorna i 1400-talets Paris, om man ska tro Victor Hugos romanklassiker Ringaren i Notre-Dame, inte heller hade det så kul jämt.
Vid min nästa vända till balkongdörren inbillar jag mig att jag ska få se en uppretad mobb med facklor och höttande yxor som i ”Skönheten och odjuret”, eller åtminstone en grannes hålögda blick i ett fönster på andra sidan gatan. Men allt är mörkt och stilla, förutom kyrkans upplysta urtavla och klockornas dån. Jag böjer mitt huvud och förlikar mig med min bestulna natt. Det är nästan som en ro.
Strax före fem upphör oljudet. Jag dåsar i en halvtimme innan barnen bestämmer att det är morgon. Under återstoden av dagen finkammar jag internet efter något slags bekräftelse, ett bevis på händelserna i vargtimmen. Men ingen tycks ha hört något, eller så har de bättre saker för sig än att skriva i tidningen om okynniga kyrkklockor. Min prövning är o-googlebar. Det är som om den aldrig funnits.
Först en vecka senare når ärendet ett avgörande, när kyrkklockorna kommer på tal med en herre från grannhuset. Han hörde dem också! Vi är så uppspelta att vi nästan fattar varandras händer. ”Jag trodde att det var krig” utropar grannen. ”Jag vet, jag vet.” säger jag. Sen tar han en morgonpromenad med sina hundar och jag går in för att koka kaffe. Det är en sådan salighet. Med kaffet.