Fast den liknelsen skulle nog inte språkmaterialsmens skrivarkurslärare släppa igenom. Men så flyter de inte lika många heller, under några broar. Lyrik har blivit bristvara i bokform, inte ens höstkatalogen släpper fram debutanterna längre. Men uppläst lyrik är stor, publikdragande scenkonst.
Uppläsningarna har olika namn, spoken word eller poetry slam när man tävlar i samma uppläsningskonst, och som scenkonst är det väl OK. Någonting särskilt så erfars ju när kroppen är med, och ljudet. Werner Aspenström i bok ljuder inte, Fröding saknar kropp i hyllan fast han en gång var tämligen fet.
Men lyriken har också en inre scen, oerhört prövande, och där är det koncentrerat tyst. Många gånger har jag återvänt till filosofen Heideggers utsaga om att språket inom sig bär något av diktandets väsen, oavsett om det används för att faktiskt göra diktverk eller ej. Vilket han för ovanlighetens skull skriver ganska rakt ut någonstans, utan sitt hemska nyspråk. Som att vi jämt i dikten, men även i vardagen, skulle kunna öppna upp förbindelsen till något som kunde kallas urspråket eller möjligen bara till själva det språkliga tillblivelseundret. Det sistnämnda lät väldigt tyskt.
Heidegger får därmed samma funktion som den poesi han kanske talar om. Han försätter oss än en gång i småskoleställningen, vi måste ta oss in i magin, i språkskapelsen. Han påstår faktiskt att sanningen diktar sig, och dikt är som alla vet ett ovanligare sätt att se världen.
Inte bara språkspel, medvetande också, form - världens form, och den är alltså diktad.
Borde nog fråga de unga diktarna. Men något förstår jag själv också: varför det aldrig är möjligt att avstå dikterna, inte ens från de mest irriterande debutanterna. Det handlar om nyfikenheten på koden, till det magiska ögonblick när tecknet förlöser verkligheten.
I en recension på Expressens kultursida för länge sedan skrev Lars Gustafsson om Paul Valerys ord, ”dikten är språket i dess födelsetillstånd”. I en mycket aktuell recension skriver Leif Zern om likheten mellan teaterns uttryck och poesins. Och då tänkte han inte främst på kroppen, utan på förmågan att förstå det vi nästan inte begriper.
Som poesin gör, som dansen, som teatern och filosofin. Från det ordlösa till det ordsliga.