Åtminstone en gång om året försöker jag komma i väg och sitta i en filmkritikerjury på en internationell filmfestival.
I grunden handlar det om möjligheten till möten. Filmen är en konstart som till sin karaktär har många olika kontaktytor inbyggda – eller om man så vill: ingångar.
Att följa berättelsens utveckling och karaktärernas relationer tillhör den episka, litterära, ingången. I det här andetaget hör även identifikationen hemma, en ofta framförd anledning till att vi ser på film. Hur vi genom att spåra oss själva i personerna på skärmen eller duken blir engagerade i deras öden och villkor. Vår egen verklighet speglas i en annan person, som kastar en oinvigd blick på oss och i bästa fall ruckar på våra invanda föreställningar.
Det kan vara intressant att fundera på varför filmen, sedan den allra första kommersiella visningen i Paris i december 1895, har etablerat sig som det bredaste massmediet. Förmodligen handlar förklaringen till stor del om de igenkännbara mötena – skildrade med hjälp av den visuella bildens närmast oöverträffade genomslagskraft.
Den första filmprojektorn (som även var en filmkamera) kallades för kinematograf. Bokstavligt betyder ordet ”att skriva rörelse”. Det sammanfattar väl den filmiska upplevelsen, där både rörelsen framför våra ögon och inom oss fångas.
I december var jag en del av kritikerjuryn på filmfestivalen i Kerala i sydligaste Indien. Mötet med närmare 25 filmers olika universum under sju intensiva dagar sätter ens egna synsätt på prov. Själva processen med att gång på gång kastas in i nya miljöer med nya förutsättningar och tilltal avautomatiserar seendet och rensar bland fördomarna.
Att som i Kerala befinna sig i en miljö och se filmer som är inspelade där, som skildrar något platsspecifikt och är gjorda med utgångspunkter som är närvarande i människorna där – det ger visningarna av malayalam-sektionens filmer (malayalam är det regionala språket) en extra närvaro och aktualitet. Allra mest handfast blir det under kvällsvisningarna tillsammans med festivalpubliken. Handlingen kommenteras med busvisslingar och rop, och när de lokala stjärnskådespelarna gör entré på duken applåderas det vilt.
Till sin natur har filmen en slags dubbel styrka, som ligger i hur den både visuellt omsluter sina spelplatser och människor och samtidigt naglar fast bilderna av dessa platser och ansikten på våra näthinnor.
Från Kerala bär jag till exempel med mig bilderna i Vidhu Vincents film ”Manhole”. Bilder av hur daliter (kastlösa) tvingas sjunka ännu djupare genom att nästan nakna dyka ner i andra människors skit för att rensa deras avlopp. För besväret får de en spottstyver, samtidigt som de ständigt riskerar att halka ner i drunkningsdöden.
Mötet med bilderna av ett motbjudande klassamhälle, ovärdigt världens största demokrati, sitter fastpräntade i mig.