Alla bränder som härjar i världen har blivit så vanliga att de snart bara är notiser i nyhetsflödet. Tider komma, tider gå. Men nog sjutton känns det som att något har hänt?
Min salig svärfar sa en gång när samtalet runt bordet rörde sig om invandring att tids nog är det där ingen fråga, folk kommer att komma hit vare sig vi vill eller inte. Och i rejäla mängder dessutom. Svärfar var inte boklärd, han hade inga akademiska betyg som belägg för sina profetior. Men näsa för vad som låg i tiden och hur allt hängde samman hade han som få andra.
För att döma av IPCC:s färska rapport dröjer det inte länge innan vi har klimatflyktingar in på knuten. Världens samlade vetenskap slår tydligt fast att lyckas vi inte bromsa utvecklingen med våra koldioxidutsläpp så kommer vi inte i närheten av målsättningarna i det beramade Parisavtalet. Och då kommer värmen, torkan, bristen på vatten och därmed de risker för konflikter det innebär att leda till ökat våld och flyktingströmmar.
För nu är klimatkrisen här. Och som vi har bäddat får vi ligga. Ingen kan säga att inte vetenskapsmännen har hissat varningsflagg. De har varit hissade i gott och väl ett decennium. Det är förstås ett rejält underbetyg att det ska vara en tonårig skolflicka till att torgföra detta där våra politiker i bästa fall ”noga följt utvecklingen”.
SVT:s klimatreporter Erika Bjerström har skrivit en läsvärd bok i ämnet: ”Klimatkrisen i Sverige”. Bjerström reser likt en nutida Nils Holgersson från norr till söder, från fjällen där trädgränsen ständigt förflyttas uppåt ner till Skåne där landremsorna vid Skanör och Falsterbo hotas av stigande vattennivåer. Hon skriver skarpt, varnande, men inte enkom i moll. Till exempel som med de försvinnande blåmaneterna på västkusten. Andra arter kommer istället. Normalt kallas de invasiva vilket onekligen låter närmast krigiskt. Ska vi bekämpa dem eller kärleksfullt ta emot dem? Naturen är som vi vet i ständig förändring, allt är i rörelse. Kanske dags att uppdatera Evert Taubes älskade Änglamark till ”Vildrosor, parkslide, lupiner och kamomill. Låt dem få leva, de är ju så sköna”? Vi kanske också borde tänka igenom frågan kring genmodifierade grönsaker som vi närmast automatiskt tar avstånd ifrån. Men varför då? Naturen själv är ju faktiskt en enda stor GMO-fabrik i det att allt ständigt förändras.
I klimatkrisens spår är Norrbotten månne inte längre ett glesbygdslän? Onekligen ett hisnande framtidsperspektiv.