Dessutom genom analysen av samma litteratur. Vågorna från tiden när Norrland sköts från halvarktiskt utkantsområde till högindustriellt produktionscentrum för europeiska stormarknader. Den nedfrusna utposten av jämnfattiga småbönder blev till framtidslandet av ännu fattigare proletärer och den sortens trolleritrix får alltid litteratur att blomstra.
Och vilken flora det blev. Olof Högberg diktade mytisk forntid, Pelle Molin skrev romantiska utflykter och vredens indignationslitteratur samsades med storslagna industriutopier till en vision av fantasi och hårdfakta. Tanken på framtidslandet Stornorrland föddes i den första smällen, den slumrande rikedomens episka uppland, den storindustriella provinsen som bara väntade på sin frälsande gärning. Fast egentligen var det en urgammal dröm som fick en industrioptimistisk återfödelse, det där om Norrland som ett Indien att exploatera. Ludvig Nordström såg inte bara lort-Sverige, han såg även det löftesrika skimret stiga från sitt borgerliga Öbacka, Härnösand mitt i världen.
Ett långt senare eko stavas lustigt nog ekokritik. Det ser modernism, miljö och natur hos Sara Lidman, Torgny Lindgren och andra. Det sker i boken ”Norrlandslitteratur – ekokritiska perspektiv” av litteraturforskare från olika universitet, Umeå, Stockholm, Växjö med flera (Makadam förlag). Dagens vision stavas miljöångest och domedag och den färgar även in Norrlands litteraturvetenskap. Ekokritik analyserar skönlitteratur ur miljöperspektiv, hur litteraturens människor bär sig åt mot naturen, i tanke och handling.
Nu är inte tid för Lubbes industrioptimism eller Olof Högbergs dunkla misstro mot samma sak, nu är Sara Lidmans hjortronland diskussionsyta om hållbart samhälle och det skuldmotiv inför moderniteten som Sverker Sörlin ännu läste i hennes Jernbaneepos så sent som på 1980-talet får ligga till sig lite på idéhistoriens magasinshyllor. Och den antologi från Umeå universitets litteraturvetare som skådade norrländsk identitet för bara arton år sen ligger väl strax intill. ”Rötter och rutter” hette den och då levde både Sara och Torgny och kunde själva medverka.
Slumrande rikedomar och sublim natur är inga aktuella teman, det norrländska kynnet i det orörda och storslagna har gett vika för gränsöverskridande resonemang om skillnaden djur/människa. Och Nordströms nyttosyn på naturen analyseras nu i skenet av postkolonialism och modernism. Den länge oläste Sten Selander får då finna sig i att bli en föregångare för posthumanism och - ekokritik. Mindre övertygande verkar brottningen med Sara Lidman, hennes vrenskande prosa gör motstånd och de teoretiska attackerna blir till urskuldande otydligheter.
Än duger Norrlands tillgångar att exploateras och dess litteratur till att sågas upp till både längre och kortare plank, till tolfter mer för inbördes bruk än för export, men likafullt en slags rikedom. Och ekot över Norrland från ursmällen in i industrialismen hörs fortfarande.